Då var det dax igen. Återigen fick regnet mig att ställa in ett efterlängtat långpass från Torpet och hem. Så surt. Såg fram emot turen och behövde ett långpass, som kronan på verket på en bra träningsvecka. Men jag tänkte dock inte ge upp. På eftermiddagen skulle det sluta regna enligt yr.no och klart.se (...som jag nu, btw har en oplockad gås med) och det gjorde det.
Jag gav mig iväg. Hann 500m innan jag besökte Shell för ett toabesök. 1,5km längre bort tänkte jag besöka Statoil, men trodde att jag skulle klara mig. Men nej. En bit längre bort fick Max sig ett besök. Nu borde jag kanske ha gett upp, men icke. Det börjar dugga. Typ 2km längre bort ringer det. Jag hör på signalen att det är Peter och instinktivt vet jag att det regnar mer hemma där han är och att han vill erbjuda sig att hämta mig, jag svarar inte. Hur illa kan det bli?
...det blev värre än så. Himmelen öppnade sig, vinden rev och lastbilar öste litervis med regnvatten över mig. Jag var snart genomdränkt, kall och förbannade vädertjänsterna.
Ca 22km senare kom jag hem. Blöt, kall och med en värkande mage. Fy. Inget pass att minnas annat än med rysningar. :-(
6 kommentarer:
Låter inget kul det där! Hoppas du fått upp värmen nu!
Men vilket bra pass Karin! Det där kommer du att ha nytta av många träningar och tävlingar framöver!
Håller med LL. De som "bara" tränar i bra väder kan råka ut för obehagliga överraskningar ibland på tävlingar.
Bra kämpat! Instämmer med förgående att det kommer stärka dig!
Men fy, ett lätt duggregn är fint men jag tror ingen som kutat i kallt HÄLLREGN kan påstå att det är skoj...
Hällregn var bara förnamnet när vi kutade i söndags också. 26 km i hällregn!! På något vis tycker jag det är ok när man väl är ute i det. Värre att komma ut när det är sånt väder. Fast jag måste ju erkänna att bastun efteråt var guld värd!!!
Skicka en kommentar