Jag sitter här med nya Runners World och läser om (som så många gånger förut) att långpass inte är nödvändiga för att bli en bra (lång)löpare. Denna artikel, liksom andra jag läst på samma tema, menar att långpass sliter och är i princip onödiga. Denna filosofi tycks också anspela på antagandet att de flesta tycker att det är tråkigt att träna och vill göra det så kort tid som möjligt. De förespråkar då kortare och intensiva pass och menar att dessa ger mer och är full tillräckliga även för de med mara-ambitioner.
Men jag frågar mig då ett par saker:
- Vad är "långpass" för dem? De nämner 20-min träning/pass och 400m intervaller. De skriver dock även att förespråkaren tränade 10 tim/vecka. För en snabb kille (som detta) blir det rätt så många mil ändå. De som läser artikeln kanske dock tror att det räcker med lite fartlek, gym och 5km pass. Det tror jag är fel.
- Jag tror inte att så många tycker att det är tråkigt att träna och vill träna kortare. Däremot tror jag att de som tycker att det är tråkigare att träna knappast tycker att det är roligare efter ett par "jag-spyr-pass" där man nästan dör av trötthet. Då tror jag att de slutar.
- Jag tror inte att långpassen sliter. Jag tror (och VET gällande mig själv) att det är farten som dödar. Det är farten som ger överbelastningsskador, träningsvärk, sträckningar osv. Det är efter ett fartpass som jag får ont i dagar, efter ett långpass (och mina långpass är ju rätt långa) så är jag oftast väldigt fräsch i benen. Dessutom ger långpassen energi i själen :-)
Hur är det för dig? Är det farten som får dig att känna dig överkörd av tåget eller är det långpassen som gör att du viker ned dig??
P.s. Tack för all omsorg om Max. Han verkar vara sitt vanliga jag och kunde både hoppa in i bilen och rejsa i snön.
6 kommentarer:
Fartpassen sliter nog mer på mig än långpass i lugnt tempo, men jag brukar kanske vara mest slut efter 30 km inklusive fartökning i maratonfart ;) Jag tror inte en sekund på att man (i allmänhet) gör bättre resultat på maraton utan långpass. Det tycker jag nog man sett både ett och annat vittnesmål om; slarvar man med långpassen så märks det nog efter 30 km...
Fartpassen sliter nog mer på mig än långpass i lugnt tempo, men jag brukar kanske vara mest slut efter 30 km inklusive fartökning i maratonfart ;) Jag tror inte en sekund på att man (i allmänhet) gör bättre resultat på maraton utan långpass. Det tycker jag nog man sett både ett och annat vittnesmål om; slarvar man med långpassen så märks det nog efter 30 km...
Jag börjar automatiskt tänka på att när man är trött så fallerar tekniken och det är då kroppen far illa. Poängen då blir väl lite att man behåller kontrollen, oavsett det handlar om intervaller eller ett långpass. Springer man alldeles för snabba, långa eller många intervaller och i slutet springer som en berusad älg och stampar sönder knäna är det nog lika slitande som om man de sista 5-10 kilometerna på ett överdimensionerat långpass springer med stela ben och låg stegfrekvens.
En tanke bara.
Du är så klok! Jag har också funderat på detta (men aldrig kommit så långt att formulera det i ett välformulerat blogginlägg)... Jag brukar försöka förespråka långpass - att många fler skulle orka springa mycket längre pass, om man bara drog ner på farten! Och som du skriver, långsamma långpass är ju så extremt njutfulla om man jämför med fartpass. Och inte sliter de så hemskt heller! Visserligen tror jag det finns en poäng i att man kan träna mer kvalitet och mindre kvanitet och ändå få resultat, men om man tycker vila är mest jobbigt så är det ju ingen bra idé...
Rw är ofta väldigt kategorisk, jag läste programmet för att göra en marathontid under 3:30, sex pass i veckan!!!! Undrar hur många de skrämmer bort från att prova, mitt pers är 3:09 på ca 3 pass i veckan.
Det svåra, i alla fall för mig, är att hålla nere farten på långpassen. Med stor familj är långpassen de pass jag har svårast att få in i kalender och därför både stressar de mig och tråkar ut mig en aning, därför springer jag dem säkert lite för snabbt. Har jag sprungit ett tuffare långpass brukar jag ta ett par lugnare dagar efteråt och inte vara sliten sedan, det som sliter mera på mig är tuffa fartpass i ren överfart.
Det är självklart att långpassen är oerhört viktiga för just marathon. Roligast tycker jag dock inte att de är, de roligaste passen tycker jag är kvalitétspassen, t ex långa tröskelintervaller men så är jag nog egentligen mer av en mil-och halvmaralöpare än en marathonlöpare även om jag ska springa maran i år igen.
På mig är det absolut backar som sliter! I alla fall har det alltid varit så, innan jag började med att köra styrka ordentligt.
Nu har jag kört en hel del tuffa kvalitetspass och jag tycker att jag återhämtar mig bättre och bättre. I början var jag helt körd efter ett. Tror att det mycket handlar om vad man är van vid helt enkelt.
Däremot så tror jag inte att jag varken vill eller klarar mig utan långpassen, dom måste till. Det är ju så himla härligt att ge sig ut på riktigt sköna långa pass!
Skicka en kommentar