Jag var elak i mitt förra inlägg! Jag vet att det finns en mängd personer som är allt annat än lata som ändå inte finner tid att springa pga barn, mycket jobb och andra engagemang. Givetvis finns det ju även de som är sjuka eller skadade.
Men jag tror att ni fattar att detta inte var min poäng? Jag och många med mig får ofta frågan om varför jag springer, medan det typ inte är ok att fråga "Varför springer inte du?" (Typ som att man kan säga "Vad smal du är" men är skittaskig om man säger "Vad tjock du är"). Om man därtill ger de lite mer poetiska svaren "För att jag tycker om det", "För att det är skönt" eller "För att jag vill" så frågar folk ofta (IGEN) "Varför då?" med en tvåårings envishet! Svaret "För att jag kan" omöjliggör "Varför då?". Det är bara ett konstateraden av fakta.
MEN varför JAG springer är på ett sätt solklart, på ett sätt svårgripbart. När jag var skadad förra våren så blev det kristallklart varför jag springer (när jag inte kunde). Jag springer för att komma ut i skogen, få bara vara, motionera mig och Max, få se, uppleva, känna! För att jag vill.
Men förra våren fastnade jag i prestationsspåret och sprang för mycket och fel (för min nivå). Även denna vår, när jag tränar med alla duktiga i NocOut samt när Andréa springer milen på sub 43, Åsa går och vinner sin första Ultratävling osv osv så fastnar jag lätt i prestationsfällan! Jag blir inspirerad och jag vill bli bättre (gärna bäst, ni hör så korkat?) och jag springer intervaller som en skållad råtta. Men är det det jag vill? Inte så att jag tycker illa om intervaller. Jag blir ofta stolt över att jag klarar det och förbättrar mig och det är skönt. Efteråt. Jag vill att det ska vara skönt under tiden. Inte efteråt. Som att springa i skogen - Balsam för själen!
Söta & kloka Snorkkis tar ned mig på jorden (där jag vill vara) och berättar om löparglödje. Om att inte tappa den. Om att den inte sitter i resultat. Och så är det ju, men ack så svårt det är att hålla fast i min kärna och inte fastna i längre, fortare bättre! Egentligen vill jag ju bara ut i naturen...
Next stop Rotterdam Marathon (se, där tappade jag mig igen...)
(Kan man kanske hitta någon gyllene medelväg? Träningsmängdsmässigt absolut, men mentalt?)
6 kommentarer:
Tack för de fina orden. Och jag tyckte inte du var elak i ditt förra inlägg.
Jag tycker det är märkligt hur man går och eggar upp sig själv att tänka prestation och så när man tänker på eller skriver ner vad som är det viktiga är det så självklart. Onödigt att man ska känna pressen.
Att springa för att man kan. Det tycker jag är klockrent.
(Och om jag ska vara elak... tänk om man i morgon skulle gå omkring och fråga folk "varför springer inte du?"... och blanda med "Men vad tjock du blivit"; iofs brukar ingen fråga mig varför jag springer och inte kommentera varken vad jag äter eller min vikt, så det vore inte så snällt)
Nä, du var inte elak. Håller med Snorkkis.
Du är ju både sylvass på löpning, text och bild. Samt att fånga känslor och ord som inte så många klarar av. Fortsätt bara vara dig själv :D
Fast du är väl bara några sekunder efter mig? Om än på "fel" sida den där gränsen som jag lyckades trycka in mig på "rätt" sida om med en ynka sekund :) Men jag förstår tänket, jag är likadan. Även om jag blir bättre och bättre på att faktiskt bara jämför mig med mig själv. (nästan iaf...)
Glädjen är viktgiast! När jag var gravid kände jag verkligen ren och skär tacksamhet den tid jag kunde springa. Även om det bara var lufs och mot slutet även en del varvande med promenader så var jag tacksam ATT JAG KUNDE. De tio veckorna jag var utan löpningen sedan i samband med slutet av graviditeten, förlossningen och återhämtningen längtade jag verkligen. Nu kan vi, tänk vilken lyx!
Nä, inte elak alls. Det förra inlägget var lika klockrent som det här.
Och det bästa svaret av dem alla har du redan gett:
För att jag kan!!!
Tycker inte alls att det var elakt skrivet! Det som stör mig allra mest är ändå kommentaren "varför springer du som är så smal?" Att man springer för att man tycker om det, är i mångas värld inget alternativ.
Du är klok Karin, jag gillar verkligen det du skriver. Jag springer nog delvis för UPPLEVELSEN, för att jag vill uppleva livet, inte underhållas, utan uppleva.
Skicka en kommentar