Vissa tycker säkert att jag tjatar kring detta med hösten/vintern och mörkret, men jag kan liksom inte låta bli när de som omsluter så mycket tid och rum. Många "känner av" mörkret och blir nere eller tom deprimerade. Jag känner mig inte nere generellt (men så är det ju heller inte mörkt jämt...) men jag känner mig mer "skör". Motgångar påverkar mig mer och småsaker kan lätt blåsas upp. Framför allt är det åsynen av mörkret som jag finner jobbig. Ni vet känslan i magen man kan få när man får ett tråkigt besked? En sådan känsla får jag verkar gång jag tittar ut genom fönstret och möts av en svart vägg. På ett sätt finner jag det märkligt. Om vård /sommaren när det blir mörkt så får jag inte alls samma känsla, nu kommer den varje gång som ett litet hugg i magtrakten...
Än så länge tänkte jag försöka lite bort det mesta med att springa om morgonen (medan det fortfarade är ljust) samt att jag faktiskt finner mörkret värst inifrån. När man väl kommer ut är det inte lika hotande. Kanske för att man är mitt i det. Inifrån är det mer som att det hotar att krypa in under skinnet...
Hur gör du för att slippa uppslukas av mörkret?
Soluppgång i vackra Sigtuna en kall morgon för någon vecka sedan. #älskasolen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar