Dagen D!!!

Idag gifter sig min vackra syster med sin fina N i idyllen Stjärnsund! Det ska bli fantastiskt kul! *kärlek*

BAMM - dag 2

Dag två var mycket kyligare än dag ett och molnen låg tunga över de vackra bergen omkring oss (får se om jag hittar lite bilder, annars finns lite här). Efter frukost och omplåstring av tår var det återigen dax att vada med vatten över låren i bäcken för att komma till start på andra sidan. Ni som har vadat i strömmande vatten över knäna vet att det inte är helt lätt. Väl på andra sidan var min puls i 200 av kylan. Men jag skulle snart även bli varm. Första stigningen var brutal. Lång och brant, på många ställen skulle jag ha bedömt att det vore helt omöjligt att ta sig upp. Nu var det bara att pinna på och kravla sig upp. Efter stigningen kom de ledande lagen (som startat efter oss) ikapp. De studsade som kängrus på de vassa och ostadiga stenarna och var otroligt imponerande! Efter första stigningen och ett stenfält blev det springbart även för oss dödliga. Om vi sprang 20% dag ett så sprang vi nog 80% dag två - gött! 

Det är otroligt härligt att springa i fjällen. På sann fånig hollywood-maner är "king of the world" den mening som spelas på repeat i mitt huvud (när jag inte reciterade Karin Boyes "I rörelse" som också var vårt lagnamn). Vi sprang på fjälltopparna med andra högre fjäll runt oss och små bäckar och sjöar i dalarna nedanför oss. Vi stannade och drack av det rena vattnet och forcerade annars framåt så mycket vi kunde. En härlig känsla av att vara på världens tak och verkligen MITT i naturen. Nästan så att det hisnade (när man väl kunde titta på nåt annat än rakt ned i marken).

Efter en broövergång kom ytterligare en sjukt lång och brant stigning (500höjdmeter) vilken nästan tog knäcken på mig. Nu var dimman tät och jag vet inte om det var liite tur eller enbart Idas lysande orientering som gjorde att vi ändå kom rakt på kontrollen! Efter en lika lång nedstigning blev det åter springbart. Nu hade vi flera damlag runt oss vilket var lite stressande. Mina ben var mos, men så länge det var plant eller lite nedåt kunde jag springa på som bara den trots att de stora blåsorna på tårna fick mig att svära högt av smärta. Som tur var var det nu mycket nedåt och vi kunde hålla bra tempo, Jag kände mig snabb! Vädret var bitvis kallt och dimmigt men tempot gjorde att jag höll värmen. Från sista kontrollen gick vi om laget som låg tvåa (totalt) och kom före dem in i mål. Dock räckte inte vårt försprång utan vi blev totalt trea - vilket jag är väldigt nöjd med! Jag var nästan nära tårar i mål, stolt, lättad och glad över att vara i mål, över att ha klarat det, över att ha överlevt! :-)

På kvällen blev det prisutdelning och vi fick stå på pallen, jag med ett fånigt leende. Två dagar i riktigt tuff terräng (över 4000 höjdmeter, dvs ett halvt Mt Ewerest!) och vi slog många duktiga tjejer. Vilket äventyr! Och, vi kunde ju inte ha valt ett bättre lagnamn:

I rörelse (K. Boye)

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - 

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, 

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr

BAMM dag 1

Efter pastaparty och info på torsdagskvällen stod vi på startlinjen (en väldig slalombacke) kl 9:00 på fredagsmorgonen. Rapporterna tidigare i veckan hade visat på 2C (känns som -2C) och snö. Jag hade packat därefter. Det var dock 17C och sol :-)

Efteråt fick vi veta att arrangören trodde att de flesta skulle gå över startlinjen för att sedan vända om och springa en annan väg upp på berget (enligt dem den bästa vägen). Så blev det inte. Samtliga började springa uppför berget. Det tog oss 45min till första kontrollen som var i toppen av backen (900höjdmeter sa nån). Vaderna brann av syra! Snällt nog hade de satt första kontrollen ute i ett kärr så att vaderna fick kyla ned sig...

Vi fortsatte runt bergstoppen framför oss (om du är intresserad finns kartor här!) det var backigt och svårt att springa men att gå gick utmärkt. Senare på dagen kravlade vi oss upp för branta bergsväggar med stup på 100-tals m nedanför där lösa stenar som vi sparkade loss orsakade en knallpulverdoft i bergen. Vi trevade oss även nedför lika branta bergsväggar, sprang över snöfält och hoppade (mkt osäkert för min del) från sten till sten på kilometerstora stenfält med stenar stora som hus och vassa som skalpeller. Kanske låter det som att jag överdriver, och så här i efterhand känns det lite så, men det kändes faktiskt ofta som att detta var med livet som insats. Felmarginalerna var otroligt små och fallen hade ofta blivit mycket långa. Ibland började vi en klättring för att snart inse att vi varken kommer upp eller ned (och detta med en ca 7kg tung rygga på ryggen). Jag tänkte både en och två gånger att jag (om jag kom tillbaka...) aldrig skulle utsätta mig för detta igen!

Av första dagen var kanske 20% springbart. Resten var spikrakt upp eller brant ned. När vi vadade över den breda och strida bäcken till nattlägret hade vi varit ute i åtta timmar (att jämföra med bästa damlag 2011 som var ute i 4.45 dag 1, vilket säger en hel del om årets bana). Folk hurrade när vi kom i mål och vi var övertygade om att det var för att vi hade jumboplatsen. Det visade sig att vi låg trea! Enbart 12min efter tvåan som vi haft följe med under en stor del av dagen. De sista lagen kom in långt efter 22 på kvällen!

Vi bytte till torra kläder, fixade två portioner frystorkat (mmm...) och satte upp tält på mkt stela ben. Hur jag skulle kunna springa dag 2 med dessa stela betongben kändes helt oförståeligt! Både jag och Ida konstaterade att detta lätt var det tuffaste vi gjort! Samtidigt en otrolig upplevelse i en helt fantastisk natur! Efter småsnackande med andra i lägret och ett parti yatzy försökte vi sova på den stenhårda marken i det pyttelilla tältet. Tack vare min sköna (och dyra) sovsäck så frös jag inget, men inte heller sov jag många timmar innan solen grydde för dag två...

Living the dream!

Eller snarare mardröm. Jag brukar återkommande drömma att jag går upp för en trappa som sedan blir så brant att jag trillar bakåt. Väldigt obehagligt.

Byt ut trappan mot berg så vet ni hur det är att springa BAMM. Första dagen var nästan helt ospringbar å bara så branta berg med så stora jätteklippor att hade jag trillat där (vilket jag hade gjort om jag tappat taget med handen då vi kravlade oss upp) så hade jag inte gjort illa mig. Jag hade dött.

Det absolut tuffaste och jobbigaste jag gjort, en stor portion dödsrädsla, underbar natur och en pallplats!!! Så kan man kort sammanfatta BAMM 2012.

Lapporten!

20C varmt, vindstilla, vackert, Nä hörrni, nu kör vi!!!

BAMM - bring it on!

Idioti

Vet inte om det är nerverna som gör mig extra kinkig eller är det nationella idiot-dagen?!

På fb i morse var det en kille som beklagade sig över att Corren tog mkt mer betalt för en dödsannons än en kontaktannons. Ursäkta mig, men corren är väl ingen jävla serviceinrättning? De sätter väl marknadsmässiga priser (dvs vad folk är beredda att betala). En dödsannons är inget obligatorium, kolla upp pris och avgör om du anser det värt! Gnäll inte i efterhand över att de tar mer betalt för en mer eftertraktad produkt (och argumentet att den avlidne hade varit prenumerant? Kom igen!). Sjukast var att många höll med. Masspsykos på fb, alla bara håller med?

Nästa idioti var en blogg på Jogg i vilken författaren var sur över att hans chef inte ville köpa in en tvättmaskin till arbetsplatsen för tvätt av arbetskläder. Han hade tom ringt och frågat "han" (läs: honom) på chefens semester! På riktigt?!?

Nä, nu behöver jag springa av mig i fjällen, skit i andra liksom!

SJ har för en gångs skull levererat, nu SAS, upp till bevis!

Och ni där ute, skärp er tills jag är åter va? ;-)

Nitratladdning...

Rödbetor, chèvre, spenat, valnötter och honung!

Och jag har provpackat BAMM-packningen 4kg!!! Då saknades några saker, men över fem tror jag inte att det blir, gött!

Tränar på framfotslöpning...

...på jobbet :-)
Mina skor "knirkar" när jag landar på hälen och jag får därför tassa runt på tårna i korridorerna för att inte låta som en hel symfoni. Att löpa på tårna både är och ser lätt ut. Att GÅ på tårna är svårt och ser nog rätt kul ut -  det bjuder jag på!

Hata-sj!

Efter en härlig möhippa för min vackra syster i Dalarna anländer jag till tågstationen ca 20min innan avgång. Tåget ska vara i tid! När jag en kaffe senare går ned till perrongen så är tåget plötsligt 1tim försenat! För mig som har två byten innebär detta trolig hemkomst supersent. Jag har dock tur (tror jag) då det går ett tåg till Mjölby om fem minuter. Jag får gå på detta tåg om jag bokar om min biljett m sj per telefon under tiden då ingen personal finns på plats och då tåget ska avgå. Hos sj får jag, efter 20min i kö, veta att de inte "kan" boka om min biljett eftersom jag redan gått ombord. Jag måste alltså köpa en ny biljett. Hade de meddelat i tid att tåget var sent alt. haft personal på plats hade detta alltså gått att ordna, men så inte nu. Service! Så för att deras jävla tåg inte går och för att de inte kan ge information så blir jag både försenad och fattig. Hata SJ. Verkligen.

Nu - skryt!!!

Sex glada susade Göta Kanal fram! Jag fick ihop totalt 37km med en ca 5,5kg tung ryggsäck och det var inte alls så hemskt som jag först trodde (med ryggan alltså, sällisen och turen trodde jag stenhårt på hela tiden). Tempo 5:30.

Nu sitter jag hungrig trots att jag nyss klämt en pizza.

(obs, skrytinlägg ;-)

Skryt?!

Min svåger N tycker att jag skryter. Både på bloggen och på FB så tycker han att t.ex.  "30km solsken" sticker i ögonen. Må va hänt.

Idag skrev jag ett inlägg på FB som han hade tyckt varit skryt. Jag skrev om den bra idé som jag fick; att springa Borensberg-Linköping imorgon efter jobbet. Nyfikna NocOut:are frågade genast hur långt det var och vilket tempo jag tänkt hålla osv.

Skillnaden var att de såg det inte som skryt. De såg det som en inbjudan. Som det ser ut blir vi minst sex stycken som susar fram längs Göta kanal imorgon. :-)

Hjälp med tips!

Ok, jag är sent ute. Men bättre sent än aldrig? Jag har på mina senaste backpass känt att RYGGEN är en av mina svagheter. Ni duktiga träningsmänniskor, kom igen, ge mig era bästa ryggträningstips (rygglyft kan jag...)! Övningarna bör gå att utföra hemma och helst ge mycket snabbt resultat :-D

Thanx!

Mer, mer, mer!

Trots sega ben blev det 800m intervaller med klubben idag. Var lite seg, men fick ändå ett snitt på 3:48 så det får ju räknas som bra i min värld! Min blåsa, som uppkom redan i "pisten" blev mindre glad...

 

Imorgon blir den än ledsnare då det vankas backigt och tekniskt långpass med Ida. Detta ger sedan tre stentuffa pass denna vecka + att jag var sliten redan innan. Löparguden Tim Noaks menar att det är bra att träna sliten för att tvinga kroppen att aktivera fler muskelfiber. Jag kommer alltså troligen att se ut såhär snart:

Härligt! Detta skulle ju även innebära större bröst :-)

Slalombackar...

...är nog inte gjorda att springa i! Puh, så jobbigt! Fyra och en halv gång uppför den nära två km långa branta tolvmannabacken (Kinda) och detta med riktigt möra ben från början (träningsvärk sedan Baltzarloppet). Nu känns det som att jag är överkörd av en ångvält. Tack NocOut för ett riktigt kul pass (och sjukt så starka ni är!).

Kanske borde man ha börjat med backträningen tidigare? BAMM är ju om tre veckor...

Skamgränsen

Jag tror att många löpare har skamgränser. Främst på tävling men även i vardagen. Gällande tävling så tror jag att fler sätter skamgräns än som sätter mål ("bara jag klår grannen/springer snabbare än förra året etc"). I vardagen tror jag det ofta handlar om att inte springa långsammare än ett visst tempo eller kortare än x antal km.

Jag har skamgränser. Jag springer aldrig kortare än 5km (det är liksom inte ens värt duschen) och jag ska minst springa en mara per vecka. Minst en mara per vecka blev ett tag nästan även som "max" en mara per vecka. Fick jag ihop en dryg mara var jag rätt nöjd. Så icke nu. Nu har det verkligen blivit en undre gräns och ofta ligger jag nästan det dubbla. Mer naturligt kan tyckas med tanke på att jag kan bränna sju mil på ett pass... Förra veckan blev det dock "bara" 56km. Jag hade absolut tänkt sticka ut på en kort återhämtningstur på söndagen, men tänkte om. Varför stressa trötta muskler bara för att samla km?? Jag vilade glatt och utan dåligt samvete (och jag hade ju klarat skamgränsen!). En annan gräns är minst 200km per månad, men detta är verkligen en undre gräns (denna månad +300!!!).

Någon gräns hastighetsmässigt har jag inte på träning (möjligtvis på 1000m intervaller, de ska helst gå på sub 4), i fjällen tog t.ex. vissa kilometer över 15minuter, och om man ska springa ett pass på 5mil så känns fart egalt. Det får liksom bero på.

Var ligger din skamgräns?

3 x rekord!

Baltzarloppet i Motala gav bra utdelning! Personligt rekord på milen 42:43 (första halvan), personligt rekord på halvmaran 1:33:05 samt klubbrekord. :-) Gött mos!

2 mil innan frukost, morgondopp och blåa bär

Vem älskar inte sommaren? Särskilt nu när solen och värmen äntligen kommit!

Stängt för semester!

Vi har semester. Vi bor i torpet. Pysslar, plockar svamp (& snart bär!), snickrar, målar, grillar och plockar fästingar. Jag tränar lite planlöst vilket, har jag insett, inte är optimalt. Först blev det fyra långpass på lika många dagar, sedan tre kvalitetspass på raken... Jag känner mig pigg, fast denna vecka får det bli mer vila. Både för kropp och själ.

Fast, som ni förstår, aktiv vila. Igår högg jag ned ett träd... Med yxa.

Bröllopsfrisyr:

Toenails are for weddings

Inom löparvärlden finns ordspråket "Toenails are for sissies". Detta må stämma, men med skor som visar tårna bland folk som INTE är löpare är tånaglar att föredra. Detta är också enda gången jag bär nagellack. För att dölja blåa tånaglar, alternativt avsaknaden av naglar.

...to back!

Körde en till 20km idag. Bara för att. I 4:54-tempo! :-)