Max & Sibylla; a love story

Vi har förmånen att bo nära "Wallman's gatukök" ett Sibylla på kanten av folkparken. (Fast ska vi vara helt ärliga så är det snarare Peter än jag som är en storkonsument...) Dit går man för ett snabbt mål mat och Max får då ofta följa med. Han älskar det. Redan på vägen dit tycks han börja förbereda sig.

När han kommer fram drar han snabbt in magen i ett försök att få fram så många revben som möjligt. Sedan suger han in sina (om du frågar Max redan insjunkna) kinder och darrar lite hungrigt med underläppen. Han sätter sig försiktigt (som om han vore på väg att gå sönder av svält, fast sanningen är snarare för att kunna komma snabbt på fötter) innan han som pricket över "i:et" lägger sitt söta huvud på sne och tindrar med sina chokladbruna ögon upp mot luckan.

Sibyllatjejerna (och bara tjejerna till Max förtret...) ser honom direkt. De gör ett utrop (enligt Max troligtvis förfärade över den smala hunden) och detta är startsignalen för Max. Han tar ett skutt (tur att han inte hunnit sätta sig ordentligt!) slänger upp tassarna på disken och vilar sitt söta huvud mellan dem. Han låter dem klappa honom lite innan de säger de magiska orden: "Får han en köttbulle?" Lyckan är total. Endast toppad av den gången då han fick en bamsekorv...

Dagens citat kommer från Elin Whilborg, lektor (men tydlogen snart docent) vid LiU:

Ni har väl läst amerikanska läroböcker? Säg vad ni ska säga, säg det och upprepa att ni har sagt det.

(I USA får författarna nämligen betalt per ord och har en tendens att upprepa sig igen och igen och igen och igen...)