Mitt förra inlägg med förtäckt hot om amputering fungerade utmärkt!! I fredags sprang jag 1km utan att få ont innan, under eller efter och idag sprang jag 2,2km utan ont alls!! Kloka Helena har tipsat mig om att ta det löjligt lungt och att springa dessa fånigt korta rundor och att inte öka om det gör det minsta ont (råd som hon fick vid stressfraktur). Jag ska ta det lugnt (även om det är svårt då det nu inte känns av alls!) men kanske är nu mitt mål för november - som jag inte ens vågade skriva i förra inlägget för att det kändes så avlägset - om dryga 70km löpning i november (lika långt som i oktober) inom räckhåll??
Den som lever får se.
4 kommentarer:
Ja lugnt skareva. Fast kanske inte FÖR sakta för då använder du kanske ovana muskler och så retar du benet mer. Lagom sakta, alltså! Och kort. Jag var helt galen i flera månader innan jag fick öka på distanserna, men det blir bättre, jag lovar!!
Tror tyvärr att mitt inlägg kanske var mer skryt än verklighet ;-) Vet inte om jag kommer att ta det så lugnt (eller, väldigt lugnt i min synvinkel, kankse inte ur din sjukgymnasts). Om jag tar 4km imorgon så har jag inte ökat mer än 50%...
svååååååååårt att ta det lugnt när det ej gör ont men ack så nödvändigt...!
Allt är ju relativt. Jag hade våldsamt svårt att hålla mig stilla när jag var i Rom och solen sken och parken var grön och vacker och, ja du fattar... :)
(om du hittar mig på jogg, kika på mars 2011 och framåt så får du se på eländespassen!)
Skicka en kommentar