Orm

Att vårt torp är ett zoo har jag skrivit om ett par gånger. Men det är mer än så. Det är även en herpatologisk våt dröm. Det fullständigt KRYLLAR av orm (och andra kräldjur) där. På vår brygga bor familjen snok, i vattnet har jag sett salamanders, överallt bor kopparödlor/kopparormar, på dass bodde ett tag dassödlan (tills hen råkade sätta sig på fel ställe när någon stängde dörren och, tja RIP dassödlan :-( hens släkt lever dock och frodas. Men inte på dass.) och, tyvärr är stället även strösslat med huggormar. 

Jag gillar huggormar. Eller typ. Jag tycker att de är vackra, men vill undvika bett (framför allt på Max). De grå är tråkigast, de bruna (har fått för mig att det oftast är honor?) ser rätt snälla ut och coolast är de svarta med nästan vita kryss, eller de som är typ "inverterade" och ser ut tvärtom! Men hos oss finns förutom detta kolsvarta huggormar, blå huggormar och orangea huggormar. Ni fattar. Många ormar blir det. Igår skopade jag upp en brun i bärplockaren. Min blåbärssylt har livet som insats.

Det är inte alltid helt enkelt att fånga dem på bild, men några har vi lyckats med:

 

Det syns kanske inte så bra, men denna tjockis på över en meter ligger och solar sig på vår trapp in till torpet! Som en liten överraskning när jag kom på besök... Detta är en "Vanlig snok" (vem kom på det tråkiga namnet!?) vilket syns på de gula fläckarna och på att de, till skillnad från huggormen, inte har vertikala pupiller (så dum identifieringsmetod! Vem vill gå så nära bara för att upptäcka att den HADE vertikala pupiller?).

 

Som ni ser ovan och nedan har vi även BLÅ huggorm hos oss. Tror att detta fenomen har nåt med när de ömsar skinn att göra.

 

En blå en. Längs husväggen. De är så närgångna att de borde betala hyra. Hoppas att de tar många möss.

 

Favorit i repris!! Jag har skrivit om denna raritet tidigare, det är en albinohuggorm och tydligen det enda dokumenterade fallet i Sverige sedan -70-talet. Bilden blev publicerad i tidningen "Snoken" och hela herpatologisverige blev gröna av avund. Troligen är nu fyndet dött. Man har rätt små chanser för överlevnad om man är orange i den svenska faunan...

 

Ytterligare en raritet. Vi skrämde bort denna snygging i tron att det var en rätt konstig huggorm. Men sedan insåg vi att det är en Hasselsnok, Sveriges ovanligaste orm/snok. Den saknar tänder (typ som en and) och äter andra kräldjur (tex huggormar!) och är en sann soldyrkare. Den är välkommen åter!

Och en sista sak, det stämmer inte att ormen slingrar iväg om man bara stampar lite extra när man går i skogen. Snoken försvinner som en avlöning (förutom de på bryggan, de får man typ putta ned... De är dock uppe igen innan man hunnit bada klart) men huggormen tar gärna strid om vem som var där först. När jag är ute och springer så ser jag ofta ormar som ligger och solar sig på vägen. Dumt tycker jag då de ofta slutar som pannkakor. Jag brukar skrämma bort dem. Kopparödlorna måste man ibland typ lyfta bort (latisar...) snoken hinner jag knappt se men huggormen... Jag vill av förklarliga skäl inte ta i dem så jag brukar sparka grus på dem för att få dem att flytta sig och jag får sparka rejält länge innan de - ilsket väsande - pyser iväg. Stövlar i skogen är därför ett hett tips.