Vem bör ta sig i röven?

Linda Bengtzing har fått kritik för att hon lämnar sin tio veckor gamla son hemma (med sin pappa) medan hon jobbar i samband med melodifestivalen (i fem dagar). Linda Bengtzing berättar att hennes son har det mycket bra med sin pappa och att de som tycker att hon gör fel som väljer att jobba i fem dagar kan "ta sig i röven". Detta får Åsa Erlandsson på Aftonbladet att gå i taket. Hon tycker att Bengtzing och alla andra arbetande föräldrar (för hon skriver inom parentes i slutet av sin artikel att hon avser föräldrar, hon lyckas dock otroligt nog inte exemplifiera med en enda arbetande pappa...) kan ta sig i röven. Småbarnstiden kommer inte igen och de kommer att ångra sig på sin dödsbädd. Hon drar samtidigt upp andra "stålmammor" som Charlotte Perelli och Petra Mede. Hon menar alltså (i parentes) att kritiken gäller samtliga arbetande föräldrar men tar bara exempel på arbetande MAMMOR. Är detta för att det saknas exempel på arbetande män? Knappast. Bara i den bransch hon kritiserar finns massvis av exempel (Frida Boisen tar exemplet Martin Stenmark) men det är ju aldrig arbetande pappor kritiseras så troligtvis går detta Åsa mfl obemärkt förbi. Hur många spaltmeter har det inte skrivits om Petra, Charlotte och Linda för att de arbetar och har små barn? Jag blir bara så jävla trött. Har vi inte kommit längre? Hur många kritiska artiklar har vi sett om t.ex. Martin, Jordbruksminister Eskil Erlandsson eller Zlatan som arbetat trots små (nyfödda) barn?

Och inte bara det att det öppet kastas skit på (arbetande)kvinnor i media, inte alls sällan glöms kvinnor helt bort. Jag läser på morgonen en artikel i DN och där står: "Amerikaner har ingen pappaledighet eller sabbatsår (eller sabbatsmånader) som i vissa länder, och som regel handlar det om två veckors betald semester." 

Jaha frågar sig vän av ordning, ingen "pappaledighet" men har de "mammaledighet"? Nej. Det har ingen FÖRÄLDRAledighet alls, men artikel gör det tydligt att det enbart är män som antas arbeta.

Åsa Erlandssons artikel är ett lågvattenmärke där kvinnor hamnar i den så ofta förekommande dubbelbestraffningen: de får skit om de jobbar för att det skadar barnen, de kommer att ångra sig mm, men de får även skit om de inte arbetar och "hamnar i kvinnofällan" och stannar hemma. Den är även ett lågvattenmärke för att det är en kvinna som känner sig nödgad att kasta skit på andra kvinnor och deras livsval (just för att de är kvinnor). Medan artikeln i DN är ett mer subtilt bevis på att kvinnor inte räknas i arbetslivet. Några av er tycker säkert att jag övertolkar DNs artikel, men på ett sätt tycker jag faktiskt att den är värre än Åsas. Åsa drev en tydlig (om än galen och kvinnofientlig) linje medan kvinnorna i DNs artikel helt enkelt glömts bort.

Ta er i röven säger jag bara. Typ allihopa.