torsdag, februari 27, 2014

Är din attityd ett funktionshinder?

Jag är på ett möte om kollektivtrafik och det är fikadax! Jag står vid mackorna och pratar med två mötesdeltagare. Vi pratar om kollektivtrafiken på landsbygden, kommunernas och landstingets ansvar och de problem som finns att lösa. En annan mötesdeltagare ska ta en macka och kommer fram till oss. Då kommer samtalet plötsligt att handla om något annat! Det låter ungefär såhär:

Person 1: Man måste verkligen tänka på hur man placerar mackorna.
Person 2: Ja man måste ju se till att alla når. 
Person 1: Men visst har man satt ett mål inom Europa att nå full tillgänglighet? Var det till 2020?
Person 2: Mmm, så kanske det var. Alla har ju rätt att vara med.

Jag vill sjunka genom jorden för att jag skäms så över den vändning samtalet tagit! Personen som kom fram till oss (en deltagare på mötet) sitter i rullstol. Det enda mina möteskollegor har att säga till personen handlar alltså om det faktum att personen sitter i rullstol. Samtalet som strax innan (och direkt efter) hade handlat om landsbygdstrafik (dvs det aktuella ämnet, det som vi alla var där för att prata om) handlar nu om hur man ska placera smörgåsar så att alla når.

Jag säger inte att det är oviktigt att placera fikat så att alla når (jag ser det som självklart) men hur tröttsamt måste det inte vara att det enda som folk ser och det första samtalsämne som kommer upp är just det faktum att du inte kan gå. Att det som du är intresserad av, det som du kom dit för att diskutera, det pratar folk inte med dig om. De pratar om hur viktigt det är att du måste få vara med trots ditt funktionshinder och om att man fattat viktiga beslut för att tillse detta. Tydligen utan att fatta att man genom att göra just detta stänger dig ute. Varför fastnar vi så ofta med att se ett funktionshinder? Varför är det så svårt att se personen - individen - bakom? Hur kan man anta att funktionshindret är det enda som man kan prata med personen om? Att VARA inkluderande innebär inte att berätta att det är ok att någon är med, att vara inkluderande innebär att personen kan delta i mötet på samma villkor som alla andra, att personens röst, kompetens och synpunkter räknas. Att prata MED istället för OM eller FÖR någon är en rättighetsfråga. 

Kloka Hanna Gerdes har skrivit om detta här, om hur personer med funktionshinder förminskas till att bli sitt funktionshinder, ett "omsorgsobjekt". Många gånger sitter inte funktionshindret i oförmågan att gå utan i omvärldens oförmåga att se bortom rullstolen. Är det så att din attityd kan vara ett funktionshinder? I så fall är det tur att just det funktionshindret går att arbeta bort, för det hindrar både andra och dig själv.

2 kommentarer:

Snorkkis sa...

Tack för att du skriver om detta. Vi är väl ganska primitiva i våra hjärnor och klarar inte riktigt av olikheter.

Inte riktigt samma sak, men innan jag fick barn var jag lite osäker på hur jag skulle tala med mammor med små (eller större) barn. Skulle jag prata om och fokusera på barnet eller på mamman eller kvinnan? Tror att det ofta blev att jag frågade saker om barnet för att jag antog att det var största fokus för kvinnan i fråga och en vill ju vara brydd (fastän jag så klart var lika brydd om mamman/kvinnan). Nu kan jag uppskatta enormt när en person frågar något om bara MIG, trots att det självklart är viktigaste med den lilla, men det är skönt att få tänka utanför bubblan där allt kretsar kring det lilla livet. Jag är ju fortfarande människa.

Jonna Fartfylld sa...

nu har jag läst ikapp alla dina kloka inlägg och känner att jag blir lite småkär i dig, du är ju så jäkla klok och BRA!!!