Var är Aslan?

Vårt totalt insnöade torp.

För alla och envar är det väl uppenbart att vita häxan tagit över den norra hemisfären. Var är Aslan? Vi är i desperat behov av hjälp om vi inte ska behöva använda broddar vid midsommardansen.

Hjälp! Låt det bli vår!

Jag antar att Al Gore är på G att ta livet av sig vid det här laget... Är detta vad som kallas "An inconvinient winter"? Det känns även som att Moderaternas flört med miljönissarna kommer med helt fel tajming. Hur många skulle ha något emot en höjning på ca 15 C just nu, vad är väl då 1-2C som i växthuseffekten? Tror ni det hjälper om jag tankar bensin istället för etanol och kör runt kvarteret i en timme? Börjar bli desperat... *OBS! Ironi!*

Nåväl, om en vecka åker jag mot sydligare breddgrader; en veckas träningsläger i Portugal. Rätt nördigt faktiskt. Men kul!

Tar tillbaka allt jag sagt om vår.

-26C. P U N K T. Behövs det sägas mer? -26C i Norrköping! Fantastiskt. Eller fasansfullt. Skratta eller gråta? Mer snö än i Dalarna (jo, jag vet, jag var där i helgen). Mitt inlägg om vårtecken kan ni glömma. Det var ett dåligt skämt. Eller elakt spratt snarare. Vintern 2010 kommer vi nog att minnas i många år. I alla fall Jan "SJ" Forsberg (ha, ha, det unnar jag min antifavorit SJ & co).

SJ? :-)

Där fick ni för allt ni gjorde mot mig under mitt pendlingsår 2008 (nej, jag har inte kommit över det).

Nåväl. Trots att jag tippade februari att bli en dålig månad så har jag knaprat ihop 112km löpning (och med veckans och helgens planer kommer jag upp i målet minst 165km/månad). Efter att ha sprungit i storm i dalarna (tappert av mig, taskigt mot Max?) lördag och söndag (-13C och -16C + starka isvindar med vassa snökorn i) så gav jag upp idag och köpte ett gymkort till ett gym med löpband. Så NU kommer våren det vill jag lova, jag har jinxat den! Fast, jag "värmde upp" 8km ute först (-10C, rätt vindstilla, månljus). För säkerhetsskull.

Trots permafrost och metervis med snö är det Yours Truly på söndag och jag ska springa till Linköping. DET vore ju så bra gjort i detta väder att jag borde få nått. Tur att jag redan köpt mig nåt :-D Nått rött :-D

Jag gottar mig i andras olycka!

Eller, riktigt så illa är det kanske inte. Men jag har tänkt på varför jag gillar löpning, och det är främst friheten (går att utföra när jag vill och hur kort/långt jag vill i det tempo jag vill) men jag tror även att det är för att friheten innebär att jag slipper jämföra mig med någon. På jogg.se är det ju dock det som jag gör. Det känns bra när jag är bättre än någon och de som är bättre än mig sporrar. Annat är det dock i spåret.

Jag sprang 12km med Ida idag och det kändes jättebra i skogen (vi sprang i skogen i 2-3dm nysnö - ingen hade gått på stigen innan oss, så det var verkligen att PULSA! Rundan tog 30 min längre än annars) för att i skogen hade hon det jobbigt. När vi sista biten kom ut på en väg, som dessutom gick uppför sprang hon lätt om. Då förlorar jag all ork och lust. Märkte även detta under KUL-helgen, när jag låg främst i min grupp kändes det lekande lätt, när jag hamnade efter tappade jag ork. Så, när andra har det tufft lever jag upp. Vilken hemsk människa det gör mig, eller?

Jag har besegrat min "Nemesis!!!! (med en insats på 21.5km, 1450kcal & drygt ett år...)

För drygt ett år sedan beslöt jag mig för att springa runt Ågelsjön, till Sörsjön och tillbaka. en tur på drygt 2mil. Det gick inte så bra, läs min rapport från den turen här (Den turen lärde mig dock två nyttiga läxor; 1) spring inte i skogen utan mobil och 2) det går inte att springa sig igenom löparknäsmärtor) För två helger sedan beslöt jag mig för att försöka igen. Inte heller detta gick bra, men nu kom jag ju inte ens iväg, läs mer om det här.

Så. Det var med hjärtat i halsgropen som jag begav mig av till Sörsjön för att besegra min "Nemesis" (aningen överdramatiskt kanske...) På vägen ut höll jag på att vända. I Norrköping har vi ingen snö alls, här vad det snö och isgata av vägarna och t.o.m. med dubbdäck kände jag hur greppet tidvis släppte. "Detta går ju inte att springa i" tänkte jag. Men dum som jag är beslöt jag mig för att försöka (med ett löfte om att vända om jag höll på att slå ihjäl mig).

I skogen var dock stigarna fina och jag var tacksam för att det var bra - och TORRA stigar och vägar, jag är SÅ trött på att klafsa i isvatten! - inte så kuperat och rätt bra markerat. Det var även otroligt vackert; långa vackra istappar hängde från stora stenar och bergsklippor som omgav stigen, bäckar flöt fram genom hinnor av kristallklar is, de snötäckta (!) sjöar som kantade min väg glittrade i solskenet men i skogen kunde jag ändå bitvis se grön inbjudande mossa!

Men det var kallt, typ -5grader och när jag kom halvvägs, till Ågelsjön, blåste det motvind över sjön vars vatten var upprört och såg svart och svinkallt ut. Min varma fleecejacka var fuktig och kändes kylig, mössan blöt och klibbig plus att jag fick känningar i höger knä. Jag blev rädd att jag återigen skulle bli fast i kylan i skogen och ha svårt att få hjälp därifrån. Sörsjön kändes lång borta och till råga på allt hade inte jag räknat med att det skulle mörkna så fort!

Men. Jag kom tillbaka! Till sist. Skymningen hade redan krypit in över Sörsjön, det var kallt och jag trött, fuktig och lite kall - men nöjd! Jag har äntligen sprungit runt dessa sjöar! Det tog drygt ett år, men jag kan tänka mig att göra om det igen! Snart :-)

Back to the roots!!! Vandring i Borgafjäll (del 1)

Min Morfar var från Dabbnäs vilket ligger i Norrland, ganska nära Dorotea (iaf med norrländska mått mätt ;-p) och än närmre Borgafjäll, även ganska nära Jämtland (nu vet du precis va?). Jag har aldrig varit där, så därför ville jag besöka hans hemtrakter nu i sommar. Jag och Peter bestämde oss för att även uppfylla en annan dröm och bege oss ut på fjällvandring. Vi tog enormt mycket bilder, här kommer några:

Peter och Max i början på vår vandring!

Ett vackert vattenfall som vi stötte på

Så här griniga blir de då det regnar vid lunch... (jädrans dåliga ÖB-kök tog 1000år att koka vatten med...)

Mina fina killar...

Jag korsar en bro! Max tyckte att de var superläskiga!

Karin + Peter = sant!
En Jåkk och en massa snö i bakgrunden, och ja, det var Juli...


Peter och en MASSA snö... det var inte riktigt väntat måste stadsbon i mig erkänna...

Peter och Max, men i bakgrunden ser ni målet för vår dagsetapp, slipskistugan som ligger mitt på fjället (är till för renskötande samer) vid sjön Slipsikken, 15km från Sutme där vi påbörjade vår vandring. Vi nådde stugan runt 16-tiden och då hade vi vandrat sedan 9.30, med avbrott för lunch och fika vid ett gammalt samefäste.

Max vid Slipsikken

Max var den av oss som var värst drabbad av knott, mygg och broms, hans stackars snopp såg ut såhär varje kväll...

Kvällsutsikt från vårt fönster i slipskistugan. Boendet där var värsta lyxen, en riktigt bra kamin som gjorde det riktigt varmt, mjuka madrasser, duntäcken och kuddar... Fast ändock var det svårt att sova när det var ljust hela natten!!! Coolt!

Fler bilder kommer, detta var ju bara dag 1!! (vill du förstora dem så är det bara å klicka på dem!)