Besegrad

Om jag bestämt mig för något så ändrar jag mig sällan. När det gäller löpning har jag sprungit i stekande sol, med förkylningar (på tävling, inget som jag rekommenderar), i stormande blåst samt i isande kyla (typ HELA vintern).

Idag hade jag bestämt mig för att springa hem från vår sommarstuga. Det är ca 3,5mil. Jag såg verkligen fram emot löpturen, trots att vädergudarna lovat regn (hur illa kan det bli liksom?).

...det kunde tydligen bli jäkligt illa. Det har verkligen spöregnat H E L A dagen. Ja, det regnar faktiskt än. Det regnade så mycket att jag fick inse mig besegrad. 3,5mil regn är helt enkelt inte kul. Jag svor i bilen hem, och satt ombytt och klar, redo att hoppa ut, med höga förhoppningar om att det snart skulle sluta regna.

Det har det alltså fortfarande inte gjort. Väl hemma vägrade jag ta av mig löparkläderna och väntade på att regnet skulle avta. Vilket det ju inte gjorde. Till sist straffade jag ut mig (eller någon annan) med 5x1km i spöregn och blåst på himpafältet. Det var verkligen isande kallt och de intervallerna i motvind gick 15sek/km långsammare än de i medvind (...så ni kan förstå att det verkligen blåste. Nämnde jag regnet?).

Inte det skönaste passet på länge och det blev heller inget långpass denna vecka. Men hyffsat bra intervaller och jag lämnade i alla fall inte WO.

Vad är det Sverige inte förstår?

Sveriges jakt (slakt?) av vargar är regelvidrig. EU trappar nu upp kritiken och kommer att dra Sverige inför rätta om vi inte ändrar reglerna inom två månader. Hejja EU!

I en artikel från DN kan följande utläsas:

Licensjakt på varg är inte förenlig med EU:s regler. Enskilda vargar som till exempel är hot mot boskap får jagas men man får inte ha en allmän jakt. När vargstammen inte längre är hotad (och bara då!) kan allmän jakt komma på frågan.

Ursäkta mig, men vad är det som Sverige har så svårt att förstå?

Trespassing...

En anledning till att köpa en löjligt komplicerad telefon (iphone) var att alltid kunna ha koll på var man är när man är ute och springer mha kartfunktionen. Det har hänt att jag hamnat (jäkligt) fel. Problemet är att den är för stor för att ta med sig.

...därför hamnade jag (återigen...) på militärt område med VÄLDIGT tydliga skyltar om att man borde vara någon annanstans. Ursäkta ÖB.

Men, på allvar, kan det finnas ett bättre ställen för långa intervaller än en flygplast så som F13? Rak, platt och lång och så många militärtransporter tror jag knappas att de har. Typ noll.

Stockholmshelg

Min Stockholmshelgen började redan på torsdag eftermiddag, men har på intet sätt varit lugn. Jag och SuperAnna med lagnamnet "Dalkullorna" kom åtta i Parloppet på kvällen (och nej, det var inte 10 lag. Det var 200 damlag)! Det var inte ens särskilt svårt ;-) Sedan blev jag bjuden på middag, tack igen Anna (och V4...)!

Efter en liten sovmorgon på fredagen så var det sedan styrelsemöte med Amnestys svenska sektion hela helgen. Trots fantastiskt väder och att vi var inne nästan hela tiden så var det ändå en otroligt intressant, lärorik och rolig helg. Jag är så glad (och stolt!) att få vara en del av denna kompetenta och smarta styrelse (och i den fantastiska organisation som Amnesty är!). Nu när jag länkat snart tre gånger så tycker jag att du väl kan surfa in på Amnestys hemsida och se hur du kan bidra till kampen för en bättre värld. :-)

På fredag kom även ett trevligt besked som dock även gav många grubblerier. Nu blåser förändringens vind, mer säger jag sedan!

Hejja Svea!

Nationaldagsfirande i Parsen!! På vår morgonjogg såg jag och Max en jättestor örn! Efter morgondopp och flagghissande är det nu frukost i splen, härligt!!

RIP Puma Trailfox...

RIP Puma trailfox. Jag har länge sagt att: "Nu är det sista passet för dessa dojjor."

...Meeen jag har aldrig förmått mig att slänga mina favoriter. Idag sa jag det åter. Jag upprepade det när de gav mig svåra skavsår och spiken i kistan blev när en vilt främmande människa sa:

"Men vad springer du i för skor! Du som springer så ofta måste ju ha ordentliga skor!"

"Jag har 11par..." pep jag.

"Ja men så använd dem då!"

Och. Tyvärr så har han rätt. De ÄR gamla, både i antal mil och i ålder. Och ja, det är tejp ni ser på bilden. De är lagade.

En era går nu i graven. Puma trailfox är ur produktion. Snyft. RIP Puma Trailfox.

Back on track!

Igår - efter en heldag på Kolmårdens djurpark, och medan andra hjältar sprang STHLM Marathon - beslöt jag mig för att springa hem. Det var 32km och trots att jag strax innan satt i mig en stor portion fish and chips så kändes det jättebra! Stora delar av vägen är fantastiskt vacker och trots motvind, full mage och en heldag på Kolmården så kunde jag riktigt njuta!!! Med mina fantastiskt sköna Nike free 3.0 (passar, kan jag nu rapportera, för snabba intervaller så väl som långpass och stenhård asfalt såväl som terräng!) studsade jag fram i skogen och längs havet.

Detta är det längsta jag sprungit sedan februari och nu dagen efter känns benen knappt nåt! Sjukt nöjd och känner mig nu äntligen back on track. Gött!

Sista måltiden...

Igår var jag till Landshövdingen i Östergötland och mottog pris från H M Konungen! Inte jag personligen men min arbetsplats, Bryggan, fick pris för vårt arbete med barn som har föräldrar i fängelse. Jättekul såklart! För att skryta lite så kan du läsa mer här!

En annan organisation, som jag har stort engagemang i och som likt Bryggan "tyvärr" måste finnas är Amnesty. Amnesty fyller i år 50 år och målet är givetvis att slippa fylla det dubbla. Videon nedan har du kanske sett på TV? Väldigt gripande.

Avslutningsvis en tyst minut för de möss (söta små skogsmöss!) som var dumma nog att vilja bo i vår garderob/lada ute i torpet. På nåt vis känns det bra att man kunde se att stackarna hunnit knapra på osten innan... tja, innan. Sista måltiden...

test...

Byte av måttenhet.

Som ultralöpare mäts de lopp jag ställer upp i med mil som måttenhet. Möjligen miles. Sällan, men ibland (särskilt internationellt) i kilometer, men aldrig i meter. Det är liksom inte hanterbart.

På söndag springer jag en "meter-tävling"!! 5000m PÅ BANA. Troligtvis så skrattade lagledaren åt mig när jag frågade om man startade i startblock (Men vadå, jag har knappt sett en friidrottsbana sen skolidrotten). HJÄLP!

Värme för själen!

Tre saker värmer min själ lite extra just nu:

1. Ikea. Katolska och homofoba Italien tycker inte att ett homosexuellt par är en familj. Ikea lanserar då en kampanj med ett foto på två män och skriver att "På Ikea välkomnar vi alla sorters familjer." Troligtvis av ingen annan anledning än att få den sk köpstarka homogruppen på sin sida. DOCK skapar detta stor debatt och lyfter frågan. De bidrog alltså till att göra homosexuelitet om inte ok så iaf mer ok i konservativa Italien. Det gjorde dessutom att flera andra kedjor gjorde liknande kampanjer ("Vi välkomnar också alla sorters familjer"). Som en förespråkare för Homogay-rörelsen sa på radion: "Om inte våra politiker kan driva frågan så kanske företag kan". Ibland helgar målen anledningen :-)
2. Svenska Freds. De snodde siten www.försvarsexportmyndigheten.se rakt framför näsan på just nybildade Försvarsexportmyndigheten! På siten lade de upp info om Sveriges arbete för att öka exporten av krigsmaterial för att få till en debatt och sprida info om att denna myndighet fått 80 miljoner till sitt förfogande. För att sprida krig. Usch. Go Svenska Freds!
3. 21.10 på 5km. Att jag idag själv (fast med en bitvis bångstyrig hund i koppel) sprang 5km på 21.10, blott 4sek långsammare än PB. Visserligen är Borlänges sportfält platt som en pannkaka, men jag hade ingen draghjälp och anser mig vara otränad för tillfället! Hoppsan!

Jag vill ha sommarlov!!

Efter att ha spenderat en (visserligen mycket trevlig och intressant) helg på Amnestys årsmöte - inomhus - samt påföljande arbetsvecka, bådadera i strålande sol, är jag nu i trängande behov av sommarlov. När är det det börjar nu igen? :-D

Sverige i bild 4 maj

Kommentarer överflödiga. Nämnde jag att det är maj?

Filippinerna i bilder

Vår resa till Filippinerna startade med en 18tim resa via Qatar till Manila, en rätt ocharmig stad med 12 millioner invånare. I Manila stannade vi blott ett dygn innan vi flög vidare till Legaspi för att sedan ta buss vidare till Donsol: Whale-shar county!

Att se valhajar i Donsol är starkt reglerat - vilket så måste vara för att säkerställa djurens välmående. Faktum är att turismindustrin hjälper djuren då det är fd fiskare som förr dödade valhajarna som nu är valhajsguider. På bilden ovan ser ni hur en kille på vår båt spanar efter "Butanding" som valhaj heter i Filippinerna.

Valhaj. Fotot snott från internet...

När vår val-haj-spottare såg en valhaj körde vi dit och sedan hoppade vi i vattnet och snorklade. Hajen var ofta ca 30cm från vattenytan, och även om detta vatten är planktonrikt och således lite oklar sikt så såg man dem fantastiskt bra. De var totalt obrydda om oss snorklare och bara simmade på. Sjukt stora, vackra och lugna. De gör verkligen skäl för sitt smeknamn "The gentle giant". Med sin vackra bl färg och prickiga rygg måste valhajen va ett av havens vackraste djur. Det var nästan en overklig upplevelse att se dem. Att vara så nära ett så stort vilt djur ger en känsla av att de var konstgjorda!

Valhaj. Fotot snott från internet... Vacker!!

Vacker solnedgång i Donsol efter en dag fylld av valhajar.

I fjärran den (mycket) aktiva vulkanen Mt Mayon, även kallan Mt perfect. Inte så svårt att se varför.

Tyvärr var vår riktiga kamera trasig, och denna gamla kamera lyckades inte göra den här häftiga blomman rättvis, men jag tror ändå att det syns att det är tre färger på samma blomma!

Typiska filippinska båtar som vi åkte i för att se på valhajar, för att dyka och för att transportera oss. I Donsol dök vi tre dyk, bland annat vid kända Manta Bowl, en "cleaning-station" för stora rockor. Där är strömmen så stark att man får en krok och krokar fast sig i botten för att invänta en rocka! Tyvärr hade vi otur och såg inga rockor, men dyken var häftiga och vi såg ett stim stora jackfish och vacker korall.

Nog det enda kortet med oss båda två på , he he!

Det var ju påsk, så utan ett kort på kycklingar vore väl inte detta album komplett? Dessa små raringar köptes i plastpåse (!) och var lite "två i ett": "First pet, then fried chicken!" Hmm...

De verkar gilla kakor i Filippinerna. Med tanke på att detta var en av de mindre kakburkarna vi hittade...

Från Donsol tog vi mini-van tillbaka till Legaspi och efter lite shopping och en natt på ett SUPERvarmt hotell flög därifrån till ön Cebu. Där bodde vi en natt på ett resort på Macatan Island (där vi var själva! Kändes helt öde!) innan vi tog en rätt jobbig bussresa (4tim) till Maya på norra Cebu. Därifrån var det bara 30 min med båt till den vackra, lugna och helmysiga ön Malapascua. En miniö utan bilar med kanondykning! Här dök vi fyra bra dyk på ön (bland annat på toppendykstället Gato Island), snorklade och slappade. Vi har sett revhajar, mandarinfish och sjöhästar (har aldrig sett sjöhästar förr)!

Söta Peter på en underbar snorkeltur kring den sagolikt vackra ön Malapascua! Tyvärr inga bilder från vår dykning... Så svårt att ta kort med all tung utrustning och vi har ingen undervattenskamera. Ni får ta mitt ord på att det var vackert!

Fantastiskt klart blått/turkost vatten och en blekfis.

Knallblåtthav, vackra palmer, kritvit sand... Gillar du det så sätt upp ön Malapascua på din "to-do-list"

Peter med världens godaste Mango! Gula, mjuka, saftiga, söta, helt fantastiska! Och Peter som vanligtvis inte ens äter Mango kan säga det samma!

Nypedikyrerad fot...

Det känns som att semestern tog slut alltför snabbt! Fast. Sverige på våren är fantastiskt vackert!

Denna gjorde jag sur på långpasset idag...

Ja, jag borde kanske inte ha klappat på den där den låg och solade, men eftersom detta tydligt är en helt ofarlig (om än skitstor; +60cm) snok så kunde jag inte låta bli. Den var dock lat och nöjde sig med att väsa irriterat istället för att lämna sin plats i solen. Men, ormivrare, ni kan vara lugna. Jag och Max tröttnade snart på dålig respons och sprang vidare. 26km solsken bidde det idag!

Det finns nog få ultralöpare i Filippinerna...

Då var vi åter i Svea efter 2 1/2 underbara veckor i (på?) Filippinerna. Det har varit en otroligt härlig resa och vi har sett mångmillionstaden Manila med dess (tyvärr) absoluta fattigdom och storslagna lyx ("Mall of Aisa" har bl.a. en isrink av olympisk storlek...), vi har simmat med vackra och STOORA fantastiska valhajar i Donsol, sett den perfekta trekantsvulkanen Mt Mayon, latat oss på otroligt vackra pytteön Malapascua med sina kritvita stränder, dykt bland hajar och vackra koraller samt behandlats som kungligheter av den vänliga befolkningen.

Filippinerna är ett vackert land med fantastiska sagostränder, otroliga städer, höga berg, vackra skogar och ett rikt marint liv. Det är lätt att resa där (allt står på engelska, alla pratar engelska (mer eller mindre bra) och det är både billigt och tätt med kommunikation), befolkningen är vänlig, allt är billigt och de har jordens godaste mangos. Jag kan, trots grym jetlag och en ca 20 tim resa (enkel väg) lätt rekommendera att åka dit. SÄRSKILT om man ogillar insekter. Vi har inte sett en enda kackerlacka! Någon fluga, någon liten mygga och en hel del (rätt harmlösa och otroligt små) myror. C'est tout! Nämnde jag att vi ätit världens godaste Mangos? Fem kr styck på stranden...

Men. Det finns ett men. Filippinerna är inget land för en löpare. Än mindre en ultralöpare. Om vi bortser från 35-gradig värme dygnet runt (vädret i/på Filippinerna kan jämföras med ett våtvarmtomslag...) som i sig är ett gissel för en löpare, så är trafiken horribel. Vägarna är trånga och proppfulla och folk kör som biltjuvar. Jag sprang (ca 5-6km) två gången (likt jag sagt *stolt*). En gång i pyttelilla Donsol (sprang ifrån en treåring *stolt*) och en gång på ön Malapascua (som helt saknar bilar). Varmt och trångt. Jag tvivlar på att Filippinerna har särskilt många ultralöpare :-)

Mot Valhajarna!

Nu bär det snart av, mot Filippinerna och Valhajar och sol och bad och ta hand om varandra (jag och Peter) och se ett nytt land mm mm. Det känns jättehärligt! Löpningsmässigt så spang jag 18km idag på mina gamla ridvägar och det kändes jätteskönt trots att det var innan frukost. Benet kändes liite. Om jag hinner/orkar/kan springa en gång per vecka i Filippinerna så får det vara bra så. Ha det bra!!

Oklar dom?

Det känns som att någon måste ha fattat domen fel...

Jag simmade för livet!!

Igår ordnade Centralbadet i Norrköping "Simma för livet" där alla som simmade hjälpte till att samla in pengar till WaterAids projekt i Mali. Totalt simmade 314 Norrköpingsbor 285 550 m, i snitt ca 900m/person. Totalt (med lite hjälp från Norrköping vatten) fick projektet ihop 50 000kr. Jag, som totalhatar simning (för mycket folk på för liten plasts och för lite variation) simmade faktiskt hela 2km (dvs dubbelt så mkt som snittet...)! Jag tror att det är PB i distans gällande simning. Det tog nästan en timme, och på slutet så var jag rätt trött!

Det som inte känns ok är att, när man - blek, ful, fet och (snart) trettio - äntligen beger sig till badhuset, att även TV4 är där...

...vad som känns ok är att jag om en vecka simmar med en sådanhär:

På allvar Karin!?

Löpning med I stod på mitt schema. Regn stod SMHI:s schema. Dålig tajming. Regnet började sekunden I kom för att hämta mig. Det slutade INTE när vi kom till Älgsjön. Att springa vid Älgsjön var min (USLA) idé. Stigarna var som bäckar med ISKALLT vatten. Där det inte var djupsnö, lera eller myrmark vill säga. Kanske 10% var "torra" stigar. Övre delen av kroppen blev våt av det ihärdiga regnet och den kalla fuktiga dimman. Blä. Som grädden på tårtan hade Sveaskog (sveabajsskog) avverkat vid ca 10 km (av 12km). Detta innebar att de huggit ned samtliga markeringar och snart var vi totalt vilse, genomblöta, kalla, med lera från topp till tå och helt utan möjlighet att kontakta någon och givetvis utan karta. Regnet strilade, dimman tätnade och marken var lervälling av otäcka skogsmaskiner. Efter idogt letande och backtrackande hittade vi tillbaka, men vi ville ju framåt! Så småningom lyckades vi. Sista 2km i 4:30-fart (på välsignad grusväg) och efter 14km totalt var vi tillbaka vid bilen: genomblöta, iskalla, leriga och, iaf för min del, med frågan "Allvarligt Karin?! Var det detta du längtade efter när du inte kunde springa?"

EDIT: mmm, faktiskt så var det det. Eller, i alla fall de 10% av halvtorra stigar, vacker skog, brusande bäckar och de sista snabba två km, DET är på allvar det jag längtat efter! Det andra får väl ses som collateral damage...