Efter pastaparty och info på torsdagskvällen stod vi på startlinjen (en väldig slalombacke) kl 9:00 på fredagsmorgonen. Rapporterna tidigare i veckan hade visat på 2C (känns som -2C) och snö. Jag hade packat därefter. Det var dock 17C och sol :-)
Efteråt fick vi veta att arrangören trodde att de flesta skulle gå över startlinjen för att sedan vända om och springa en annan väg upp på berget (enligt dem den bästa vägen). Så blev det inte. Samtliga började springa uppför berget. Det tog oss 45min till första kontrollen som var i toppen av backen (900höjdmeter sa nån). Vaderna brann av syra! Snällt nog hade de satt första kontrollen ute i ett kärr så att vaderna fick kyla ned sig...
Vi fortsatte runt bergstoppen framför oss (om du är intresserad finns kartor här!) det var backigt och svårt att springa men att gå gick utmärkt. Senare på dagen kravlade vi oss upp för branta bergsväggar med stup på 100-tals m nedanför där lösa stenar som vi sparkade loss orsakade en knallpulverdoft i bergen. Vi trevade oss även nedför lika branta bergsväggar, sprang över snöfält och hoppade (mkt osäkert för min del) från sten till sten på kilometerstora stenfält med stenar stora som hus och vassa som skalpeller. Kanske låter det som att jag överdriver, och så här i efterhand känns det lite så, men det kändes faktiskt ofta som att detta var med livet som insats. Felmarginalerna var otroligt små och fallen hade ofta blivit mycket långa. Ibland började vi en klättring för att snart inse att vi varken kommer upp eller ned (och detta med en ca 7kg tung rygga på ryggen). Jag tänkte både en och två gånger att jag (om jag kom tillbaka...) aldrig skulle utsätta mig för detta igen!
Av första dagen var kanske 20% springbart. Resten var spikrakt upp eller brant ned. När vi vadade över den breda och strida bäcken till nattlägret hade vi varit ute i åtta timmar (att jämföra med bästa damlag 2011 som var ute i 4.45 dag 1, vilket säger en hel del om årets bana). Folk hurrade när vi kom i mål och vi var övertygade om att det var för att vi hade jumboplatsen. Det visade sig att vi låg trea! Enbart 12min efter tvåan som vi haft följe med under en stor del av dagen. De sista lagen kom in långt efter 22 på kvällen!
Vi bytte till torra kläder, fixade två portioner frystorkat (mmm...) och satte upp tält på mkt stela ben. Hur jag skulle kunna springa dag 2 med dessa stela betongben kändes helt oförståeligt! Både jag och Ida konstaterade att detta lätt var det tuffaste vi gjort! Samtidigt en otrolig upplevelse i en helt fantastisk natur! Efter småsnackande med andra i lägret och ett parti yatzy försökte vi sova på den stenhårda marken i det pyttelilla tältet. Tack vare min sköna (och dyra) sovsäck så frös jag inget, men inte heller sov jag många timmar innan solen grydde för dag två...
Efteråt fick vi veta att arrangören trodde att de flesta skulle gå över startlinjen för att sedan vända om och springa en annan väg upp på berget (enligt dem den bästa vägen). Så blev det inte. Samtliga började springa uppför berget. Det tog oss 45min till första kontrollen som var i toppen av backen (900höjdmeter sa nån). Vaderna brann av syra! Snällt nog hade de satt första kontrollen ute i ett kärr så att vaderna fick kyla ned sig...
Vi fortsatte runt bergstoppen framför oss (om du är intresserad finns kartor här!) det var backigt och svårt att springa men att gå gick utmärkt. Senare på dagen kravlade vi oss upp för branta bergsväggar med stup på 100-tals m nedanför där lösa stenar som vi sparkade loss orsakade en knallpulverdoft i bergen. Vi trevade oss även nedför lika branta bergsväggar, sprang över snöfält och hoppade (mkt osäkert för min del) från sten till sten på kilometerstora stenfält med stenar stora som hus och vassa som skalpeller. Kanske låter det som att jag överdriver, och så här i efterhand känns det lite så, men det kändes faktiskt ofta som att detta var med livet som insats. Felmarginalerna var otroligt små och fallen hade ofta blivit mycket långa. Ibland började vi en klättring för att snart inse att vi varken kommer upp eller ned (och detta med en ca 7kg tung rygga på ryggen). Jag tänkte både en och två gånger att jag (om jag kom tillbaka...) aldrig skulle utsätta mig för detta igen!
Av första dagen var kanske 20% springbart. Resten var spikrakt upp eller brant ned. När vi vadade över den breda och strida bäcken till nattlägret hade vi varit ute i åtta timmar (att jämföra med bästa damlag 2011 som var ute i 4.45 dag 1, vilket säger en hel del om årets bana). Folk hurrade när vi kom i mål och vi var övertygade om att det var för att vi hade jumboplatsen. Det visade sig att vi låg trea! Enbart 12min efter tvåan som vi haft följe med under en stor del av dagen. De sista lagen kom in långt efter 22 på kvällen!
Vi bytte till torra kläder, fixade två portioner frystorkat (mmm...) och satte upp tält på mkt stela ben. Hur jag skulle kunna springa dag 2 med dessa stela betongben kändes helt oförståeligt! Både jag och Ida konstaterade att detta lätt var det tuffaste vi gjort! Samtidigt en otrolig upplevelse i en helt fantastisk natur! Efter småsnackande med andra i lägret och ett parti yatzy försökte vi sova på den stenhårda marken i det pyttelilla tältet. Tack vare min sköna (och dyra) sovsäck så frös jag inget, men inte heller sov jag många timmar innan solen grydde för dag två...
5 kommentarer:
Det låter hemskt. Men roligt. Jag föreställer mig att jag skulle se på det med skräckblandad förtjusning. Men än är jag nog inte sugen på att anmäla mig ;)
Häfftig upplevelse...hoppas på mer info och bilder :D
åh vad häftigt Karin! Jag blir helt stum! Men vill också se bilder!!!
Häftigt! Bilder! :)
Coolt!! Ser fram mot del två!! Kampen om pallplatser! :)
Skicka en kommentar