BAMM - dag 2

Dag två var mycket kyligare än dag ett och molnen låg tunga över de vackra bergen omkring oss (får se om jag hittar lite bilder, annars finns lite här). Efter frukost och omplåstring av tår var det återigen dax att vada med vatten över låren i bäcken för att komma till start på andra sidan. Ni som har vadat i strömmande vatten över knäna vet att det inte är helt lätt. Väl på andra sidan var min puls i 200 av kylan. Men jag skulle snart även bli varm. Första stigningen var brutal. Lång och brant, på många ställen skulle jag ha bedömt att det vore helt omöjligt att ta sig upp. Nu var det bara att pinna på och kravla sig upp. Efter stigningen kom de ledande lagen (som startat efter oss) ikapp. De studsade som kängrus på de vassa och ostadiga stenarna och var otroligt imponerande! Efter första stigningen och ett stenfält blev det springbart även för oss dödliga. Om vi sprang 20% dag ett så sprang vi nog 80% dag två - gött! 

Det är otroligt härligt att springa i fjällen. På sann fånig hollywood-maner är "king of the world" den mening som spelas på repeat i mitt huvud (när jag inte reciterade Karin Boyes "I rörelse" som också var vårt lagnamn). Vi sprang på fjälltopparna med andra högre fjäll runt oss och små bäckar och sjöar i dalarna nedanför oss. Vi stannade och drack av det rena vattnet och forcerade annars framåt så mycket vi kunde. En härlig känsla av att vara på världens tak och verkligen MITT i naturen. Nästan så att det hisnade (när man väl kunde titta på nåt annat än rakt ned i marken).

Efter en broövergång kom ytterligare en sjukt lång och brant stigning (500höjdmeter) vilken nästan tog knäcken på mig. Nu var dimman tät och jag vet inte om det var liite tur eller enbart Idas lysande orientering som gjorde att vi ändå kom rakt på kontrollen! Efter en lika lång nedstigning blev det åter springbart. Nu hade vi flera damlag runt oss vilket var lite stressande. Mina ben var mos, men så länge det var plant eller lite nedåt kunde jag springa på som bara den trots att de stora blåsorna på tårna fick mig att svära högt av smärta. Som tur var var det nu mycket nedåt och vi kunde hålla bra tempo, Jag kände mig snabb! Vädret var bitvis kallt och dimmigt men tempot gjorde att jag höll värmen. Från sista kontrollen gick vi om laget som låg tvåa (totalt) och kom före dem in i mål. Dock räckte inte vårt försprång utan vi blev totalt trea - vilket jag är väldigt nöjd med! Jag var nästan nära tårar i mål, stolt, lättad och glad över att vara i mål, över att ha klarat det, över att ha överlevt! :-)

På kvällen blev det prisutdelning och vi fick stå på pallen, jag med ett fånigt leende. Två dagar i riktigt tuff terräng (över 4000 höjdmeter, dvs ett halvt Mt Ewerest!) och vi slog många duktiga tjejer. Vilket äventyr! Och, vi kunde ju inte ha valt ett bättre lagnamn:

I rörelse (K. Boye)

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - 

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, 

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr