Det var väl inte så svårt?

Idag stod intervaller med NocOut på schemat. Ångestframkallande 1000-ingar. Å jag som känner mig så kass. Efter förra veckans 800-ingar i knappt sub4-tempo (trots att jag sprang mig blå!) var det klump-i-magen-ångest på det. Jag behöver ju dock fortfarande vara snäll mot mig själv och beslöt att 3:55-tempo skulle vara fullt godkänt. Jag sprang på 3:53. Fyra av sex i 3:54-tempo, rätt jämn med andra ord. Inte min förtjänst dock, jag la mig i rygg på någon bättre. Trots sådär tempo och rätt usel känsla så är jag sjukt nöjd med att: jag inte hoppade av efter fyra som jag lovade mig själv innan och att jag inte hoppade av efter fem trots illamående och sega ben. I efterhand känns det, som alltid; "det där var väl inte så svårt?"

OCH i RWs tidning (dvs ej bilagan) har de också ett skotest. Där vikten på herr- OCH damskon i given storlek anges. Så, det var väl inte så svårt?!