torsdag, december 20, 2012

En exemplarisk patient! (?)

Den 6 oktober sprang jag en tävling på drygt fem mil. Redan innan hade jag problem med mitt skenben och efter tävlingen var en stressfraktur ett faktum. Surt men självförvärvat. Jag köpte ett gymkort och tvingade mig in på gymmet. Efter ett tag blev det rätt trevligt...

De som vet säger att det tar 6-8 veckor för en stressfraktur att läka. De som varit med om det vittnar om att det kan ta betydligt längre. Nu tänkte jag skriva att jag hade löpvila i åtta veckor (för så minns jag det), men när jag börjar räkna efter inser jag att det bara blev fem... Den 9 november sprang jag min första km!! Efter som man ska börja försiktigt så sprang jag bara 3,3km totalt den veckan. Veckan därpå slog jag till med 14km, fördelat på tre pass. Vecka tre fick jag till 17,5km och vecka fyra 24,5km (och min första mil!!). Vecka fem blev det 33km och förra veckan uppnådde jag återigen min skamgräns 42,2km (en mara!!) och mitt första långpass (22km).

Jag började skriva ett inlägg om hur duktig jag varit, om hur långsamt jag ökat på och hur försiktigt jag gått fram. Att jag löpvilat i en evighet och jag minns hur jag blott sprang 1km hur många gånger som helst innan jag ökade till två. Hur jag sedan traskade på i 4km-träsket forever innan jag vågade öka. Hur det tog månader innan jag sprängde milgränsen osv.

...men nu inser jag att jag bara löpvilade helt i fem veckor (!) att jag sprang 1km en gång och 4(,3)km tre gånger. Att det tog mindre än en månad innan jag "spräckte" milen. Att jag sprang långpass i söndags.

Jag bestämde mig tidigt för att inte vara bitter över detta (självförvärvat som sagt), men denna tillbakablick ger ändå en insikt i hur jobbigt jag upplevde det, eftersom mitt minne över rehabens längd och omfattning är helt annorlunda än verkligheten...

Nåja. Jag tycker i alla fall att jag varit duktig! :-)

5 kommentarer:

Jonna Fartfylld sa...

absolut duktig! och hittills har det gått bra? du känner din kropp!

Andréa sa...

Låter lite som när jag startade upp igen efter graviditeten. Jag var visserligen duktig de första veckorna, men sen ökade jag i en himla takt. Men det gick ju bra för oss iaf :)

Pia J sa...

Jätteduktig! :-)

Sofie sa...

Det är ju fantastiskt bra gjort att komma igång efter en stressfraktur så snabbt. Vilken läkningen! Jag är imponerad.

Själv är jag den där personen som tragglat i 4km-träsket i evigheter och först nu tagit mig därifrån.

Helena Engstrand sa...

O ja, jätteduktig! Framförallt har benet varit duktigt! :)