Som en vanskött, tjock långhårig katt??

Har ni sett en lite för tjock vanvårdad katt av långhårig ras någon gång? De når inte att slicka sig på ryggen och då bildas där en tjock matta som av tovad ull/svinto. De tre senast löpturerna har min hårtofs sett ut så efter hemkomst. Klart obra. Med hjälp av flaskvis med balsam, öm hårbotten och en hårboll i avloppet har jag dock lyckas reda ut tovan. Men varför? Det måste ha något med de kläder som jag har på mig att gör, kanske någon form av gnuggning och statisk elektrisitet eller nåt? Klart tids- (och hår!) krävande och rätt irriterande.

När jag sent (kl:18.10) åkte från jobbmöte på Vreta Kluster i min hyrda Volvo V70 grät jag lite inombords när jag tänkte på att jag skulle ut och springa. Vinden ven och snön yrde. Det bildades små snövallar. Det var kallt. Och mörkt. På cykeln hem förfrös jag fingrarna trots dubbla vantar... Men eftersom jag hur som helst behövde ut med Max så bytte jag dock om till löparstass och släpade mig ut. 5km tops. Jag tänkte testa om det gick att springa på helt oupplyusta grusvägar i skogen med en pannlampa för 200pix. Om inte så fick jag väl vända (så synd *ironi*).

Jag och Max gav oss iväg, utrustade som två julgranar med alla reflex. Det blåste nordan rakt igenom alla mina tjocka lager av kläder (fick lov att klä på mig som jultomten för att få mig ut). Stora flak av snö blåste ned från träden och Max gav mig onda ögat "Ge fan i att kasta snö på mig matte" (fy vad hunden svär förresten!). Hemskt.

Vi kom ut i eklandskapet. Allt var tyst och stilla förutom min ljudbok. Snön knarrade under fötterna. Jag började få upp värmen. Allt var vitt, snön låg som ett täcke över träden. Vi var ensamma i skogen. Snön lyste upp landskapet så att inte ens lampan behövdes trots att vi var mitt ute i skogen! Några harar sprang över vägen, träden fångade upp vinden. Tass, tass. Max skuttade av glädje. 5km pep klockan och vi fortsatte ut i skogen. I ljuset av snön. I kylan. Men varma inombords. Löparglädje. Tass, tass, vidare in i skogen.