Body & soul

Något jag gillar med löpningen är lite detta att man kopplar bort. På med skorna, ut och spring. Inget lull-lull. Ingen koordination eller svåra steg. En fot framför den andra bara. Jag gillar att fly in i naturen och in i en bra ljudbok. Försvinna bort i tankarna. Bara vara.

Mindfullness, när man ska vara extremt närvarande i allt man gör (multitaskingens fiende nummer ett!), typ: "nu borstar jag tänderna och därför tänker jag bara på att borsta tänderna" är inte riktig min grej. Kanske är jag för dum för att fatta, men jag gillar att springa OCH drömma om sommaren. Inte att springa och tänka på att springa. MEN ibland kan man verkligen tjäna på att tänka på löpningen. Att tänka på sitt steg, sin fotisättning, sin andning. Ibland (ofta när jag har nya skor) så brukar jag tänka mycket på fotisättning och jag slås då varje gång av hur mycket bättre jag springer. Det känns lättare, stegen känns "rättare", jag blir studsig. Så, om inte annat så som LÖPSKOLNING tror jag att det är bra att ibland plugga ur lurarna och gå in i sig själv.

En sport där man inte kan lämna hjärnan hemma är ridning. Det är body and soul - eller inte alls. Att bara mekaniskt GÖRA har i bästa fall liten effekt. Ridning, måste du KÄNNA och TÄNKA och framför allt VILJA och GÖRA med hela kroppen. Ibland känns det som att ridningen finns latent i kroppen. När man slutar försöka och plötsligt bara gör ÄR, med kropp och själ, så blir man ju lite ett med hästen (en klyscha men sant) och bitarna faller på plats. Vara fullständigt närvarande, veta vad du gör, vart du ska och hur du ska komma dit. Fast liksom med hela kroppen snarare än med huvudet.

Som idag när jag gjorde skänkelvikning i galopp i serpentiner. De hade visserligen inte vunnit någon skönhetstävling, men de KÄNDES rätt i hela kroppen. Ända ned till hovarna.

En dag ska jag ha häst igen. Nothing fancy. Bara typ (skitsnygg och underbar):