Intervaller...

Jag missade passet med klubben förra veckan (Eskil Erlandsson var ju i stan! f'låt på (Vikbo)landet), därför hade jag sett fram emot dagens pass lite extra. Jag såg fram emot det mycket hela dagen. Fram till ungefär 19.25 (tänkte springa dit 19.30). Då ville jag inte gå längre. Sprang dit på tunga ben i 5:40-fart och bedömde mina chanser att komma upp i farter snabbare än 5:35 som otroligt små. Önskade att jag tagit med en skämskudde. Ville vända.

...sedan sprang jag sex 1000m intervaller (och en 400m som bonus) med snittfarten 3:52. Hoppsan. Första intervallen kändes lätt, men fem till kändes oändligt långt borta. Sedan sa det poff! och alla sex var klara. Tiden flyger fram när man har kul :-) 

Kan även ha lovat att hänga med klubbens snabbisar på 24km i helgen... Snabbt långpass för mig är under 5min/km, snabbt långpass för dem är 4:20-tempo. Jag tänker börja gråta och tvinga dem att sakta ned om det går för fort :-D

Mitt första...

...skavsår från sportbh fick jag idag. Jäkligt oskönt, svider som eld. Märkligt för detta är en gammal bh som jag haft lääänge och på mååånga långa lopp - HELT utan skav. I veckan så har jag dock fått tendens till skav, därför bytte jag från rosa till turkos (samma modell) till dagens långpass, men färgen var icke problemet! Undrar hur jag ska lösa detta?? Har de blivit utslítna? Tur att jag av misstag råkade köpa en ny BH i veckan (de hade kamouflerats bland trosorna som var det jag trodde att jag köpte) får hoppats på bättre tur där.

Idag blev det (äntligen!) ett långpass! Dagen började med små hårda snökorn och jämnmulet, men lagom till då jag gav mig iväg till Bjärka Säby sken solen och jag hade klätt mig alldeles för varmt. Tyvärr gick det trots den vackra omgivningen i eklandskapet och trots sällis av ett helt gäng vackra hjortar rätt så segt. Ett sådant där pass när det är lite för skönt att gå istället för springa. Tråkigt.

Eftersom farten  var så pissig så tvingade jag mig till en fartökning på 4km i marafart (4:57) mot slutet när jag letat mig ut ur terrängen och ut på gångvägar. Riktigt jobbigt. Visst jag hade sprungit 28km redan och visst i terräng, men det hade gått långsamt och nu var det knappt att jag pallade 4km i denna fart. Hur ska jag fixa 42km i denna fart om typ en månad? :-(

Biggest looser nästa!

Som jag skrev om nyligen så gjorde Max illa sig i en färist. Sedan dess har han varit ohalt, pigg och glad men inte velat hoppa upp i säng och soffa (eller, jo, det har han velat. Han har suttit nedanför och gnällt (japp även mitt i natten) samt sett ledsen ut). När han i lördags plötsligt började halta på frambenet så beslöt vi oss för att gå till veterinären. Väl där så bände, kände och klämde hon på hela Max. Han bet ihop, stirrade rakt fram och låtsades vara någon annanstans. Hade han ont så visade han det inte med en min. Eftersom han har hjärtfel (och eftersom det är svindyrt kan jag tänka) så är det inte aktuellt att röntga ännu. Han fick antiinflammatorisk samt ordinerad vila i 10 dagar (och vi blev 1700kr fattigare...). 

Men. Dessutom blev han vägd: 36 pannor. 36!!! Vi som brukar referera till honom som 30kg kärlek! Han har alltså lagt på sig 6kg och jag tror att veterinären gick så långt att hon kallade honom TJOCK! Tjock!? Min Max? Max den ultralöpande hunden är alltså en tjockis!? Humor. När hände det liksom? 

Nu är det biggest looser som gäller här hemma. Att banta hund ser jag som en smal sak (ha, ha) minusarbete för mig (hälla upp mindre mat) om ingen skillnad för Max. Han går ändå alltid och lägger sig hungrig :-)

Max på Borgafjäll, 30pannor.

 Max i Peking, smärt.

Max 30kg kärlek - när det fortfarande stämde...

Fast hur ska man kunna motstå den lilla nosen när man ändå tänker slänga sina pizzakanter??

Februari 2012

Trots att februari är längre än vanligt i år (varför, VARFÖR kan man inte få en extra skottårsdag i juli istället?) är den nu till ända och mars kan vi väl ändå räkna som en vårmånad (om än oberäknelig och svekfull)? Om inget annat så har februaris sista dagar bjudit på härligt förvårväder med sol och ljumma vindar. 

Och jag kan nog tyvärr inte skylla på att februari (skottår till trots) enbart har 29 dagar när jag skralt summerar ihop 187,4 löpta km denna månad (jag vill ha MINST 200km/månad). Jag skyller lite på en höft som bråkat lite som gjort att jag skippat och dragit ned på lite pass. Men annars så får det väl konstateras vara lathet och dålig karaktär. 

DOCK vill jag framhålla att mitt snitttempo denna månad ligger på 5,09km/min. Snabbaste månaden förra året var 5,15 och fler månader låg kring 5,30 i snitt, så för mig är 5,09 snabbt! Flera pass (intervallpass) har bockats av i sub 4! Hävdas kan att jag inte dragit iväg på några riktiga långpass (27km som längst), men whatever, både fart OCH långt kan vara ett recept på skador, nu blev det fart denna månad :-)

På februaris sista dag vill jag även ge dig ett tipsa dig om min gymnasiekompis Sofia. Jag minns Fia som en tjej som alla tyckte om och som en tjej som typ jämt var glad. En sprallig tjej i ordets sanna bemärkelse och en tjej som var duktig både i läsämnen och i idrott. Hon brukade ofta hitta på något kul och bjöd alltid in alla att vara med. Sofia var (och är) en tjej med många vänner och man kunde lätt förstå varför. Jag och Fia har haft sparsamt med kontakt efter gymnasiet men nu har hon börjat blogga och det ska bli kul att följa henne mer! På Fias blogg kan du finna kraft i hennes glädje och styrka och följa hennes liv. År 2005 när Fia var 24år gammal fick hon diagnosen ALS. ALS är den sjukdom som nyhetsankaret Ulla-Karin Lindquist gick bort i samt samma sjukdom som forskaren Stephen Hawking lider av. Mer om ALS kan du lösa om hos Fia som kan mycket mer, men det är en obotlig neurodegenerativ sjukdom som ofta har ett ganska kort förlopp. Fia tänker såklart bekämpa ALS:en och jag tror att hon med sin blogg vill sprida lite kunskap om vad det innebär att leva med ALS. Jag tycker att Fia är jättemodig som vågar dela med sig av sitt liv och det som hon upplever. Läs du med och få lite styrka, inspiration och perspektiv på livet! Du hittar Fia HÄR!

Trainingday!

Laddning... (bananas are for monkeys?)

Snabba och roliga NocOut har anordnat en "trainingday" imorgon på FeelGood i Linköping. Flera duktiga fartdårar i klubben är även instruktörer så därför får vi medlemmar träna en hel dag gratis! Givetvis kunde jag inte gå med på det. Jag kommer att betala dyrt i svett (och kanske troligtvis tårar). Nu väntar:

Spinn
BodyPump
StepUp
Ultimate Functional Strength
Yoga

På morgonen ska jag bara springa en stund med Max. Såklart.

p.s. 1000-tack för alla lycko/grattisönskningar här och på FB, det bra med att lägga ut info på flera ställen är att man blir dubbelt hyllad :-)

Gonna get MÄÄÄRID! :-)

Jag kanske har låtit aningens arg i mina förra inlägg. Men jag blir arg över dumhet, lathet och elakhet. Över snålhet, orättvisor och själviskhet och över att andra tar sig rätt över enskilda.

Men för min egen del och i mitt liv så skiner solen. Idag bokstavligen (då jag flexskolkade en timme för att kunna springa i en härlig sol i ett vårlikt eklandskap) men även på andra plan. Jag och Peter har varit ett par i över tolv år. Vi träffades på skolavslutningen (ja, så länge sedan) den 5 juni 1999 (dvs tom förra seklet ÅRTUSENDET). Nu tänkte vi gifta oss! 

Det känns både stort och fint men också alldeles självklart. Jag kan inte se mitt liv framöver utan Peter!

Alla hjärtans dag är en dag vi inte brukar fira så särskilt, vi tycker om varandra varje dag, inte bara den 14 februari, men å andra sidan bör man i livet ta varje tillfälle att fira :-) Jag tror att vi från och med nu kommer att fira mer :-) Men för i år köpte jag en ask med 40 olika sorters Jelly Belly Beans till Peter. 

Jag var trött och förkyld denna hjärtedag och föreslog något enkelt till middag, typ Raggmunk. Peter hade andra tankar. Han föreslog hämtmat och Amarone. Jag påpekade käckt att vi hade en rödvinsslatt kvar sedan helgen. Peter svepte sitt glas i ett nafs men rörde knappt maten. Jag babblade på som vanligt. 

Sedan fick Peter gelégodis (iof i 40! olika smaker) medan han erbjöd mig ett "för evigt". Ibland är vi inte på samma plan :-) och vi är ganska olika. Men vi hör ändå samman. 

  

Han är min hummer helt enkelt :-)

Å grädde på moset, lök på laxen:

"Den svenska vapenexporten skenar. Sverige har aldrig tidigare sålt så mycket vapen. Räknat per person säljer svenskar mest vapen i världen. (WTF!!?)

Bland de största köparna förra året finns Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten, länder som är inblandade i krig, kränker mänskliga rättigheter eller är diktaturer.

Trots riksdagens beslut förra året om att skärpa vapenexporten till diktaturer ökar den istället dramatiskt. Detta måste nu få ett slut."

Skriv på Svenska Freds misstroende förklaring (och skönt att iaf någon försöker göra världen lite bättre)

http://www.svenskafreds.se/upprop/node/5 

WTF!?!

Ja, ursäkta franskan, men ibland blir jag så jävla förbannad!!

SJ ska sluta köra sträckan Göteborg-Malmö. "Och?", tänker kanske du, det gjorde jag (eller snarare, "skiter väl jag i, jag bor inte där"). Men nu ska vi backa bandet. För nästan 20 år sedan tjatade SJ till sig en viss tunnel genom en viss Hallandsås.  Projektet skulle spara drygt 10min på... tada - sträckan Göteborg-Malmö (på 2tim 33min)! Att tio minuter var värt de estimerade kostanderna diskuterades men att hela bygget är ett enormt fiasko med förstört grundvatten, förlamade kor och förgiftade arbetare är en (jävligt allvarlig) dimension. Att skitbygget dessutom kostat dig och mig LÅNGT över vad som estimerades - 10 miljarder - får mig redigt förbannad. Att Bajs-SJ nu har mage att inte tycka att sträckan är lönsam gör mig mållös. Östersundståg, som tar över sträckan, åker med långsamma tåg som tar (utan tunnel) 3tim 9min. Trots åsen (med vilken resan tar 2:57) så kommer det alltså att ta dig längre tid att åka sträckan än innan! DESSUTOM längre tid än att åka bil. W T F ! ? !

Om jag inte lyckats göra dig tillräckligt upprörd och ledsen så tag då gärna en titt på denna film om "Peak oil" så lovar jag att du kommer att bli jävligt deppig (igen, ursäkta franskan). Om man funderat på att skaffa barn så är det bara att tänka om, allt är ändå kört och åt helvette och irreversibelt! Vad håller vi på  med i världen???

Att jag sedan bakade "bröllopsfikamuffins" till jobbet som blev helt misslyckade samt fortfarande har svår träningsvärk sedan i söndags (i SÖNDAGS!) är liksom droppen som får mig att vilja dra täcket över huvudet och ta ned skylten.

"Max en hantel i taget!"

Kloka Jennie gör rätt i att irritera sig på sitt gym som mellan vissa tider enbart tillåter 30min åt gången på konditionsmaskinerna. Mitt gym är värre och ger enbart 10min(!) vid kö. Vilket iof är ett korkat system för mig veterligen så blir det aldrig kö. Är alla maskinerna upptagna gör man ju nåt annat och väntar på att de ska bli lediga, eller? Jag har trött accepterat detta påfund (trots att en av anledningarna till ett dyrt kort är att kunna springa inne om det blir vargavinter), men nu när Jennie påpekade detta så blev det allt tydligare för mig hur bissart det är. Tänk om det skulle stå en skylt med "max en hantel i taget" - hur många skulle vara kvar på det gymmet? Även fast de gärna får förbjuda stressiga gymidioter som går stenhårt på sitt schema och forcerat frågar "kan jag gå emellan (och köra mina 1000repetitioner)" när jag vilar i 10sek på en maskin. Och detta mina damer och herrar är en av anledningarna till varför ni mest finner mig i skogen!

...en annan anledning är att jag knappt har kunnat gå sedan gymmet i söndags. Träningsvärken från Helvettet sitter från höft till knä och gör att nästan allt gör ont. Nu (om 60min) väntar 2000m intervaller med NocOut och jag frågar mig om det är så klokt med denna värk? Eller är detta latmasken som talar?

Vad sliter på dig?!

Jag sitter här med nya Runners World och läser om (som så många gånger förut) att långpass inte är nödvändiga för att bli en bra (lång)löpare. Denna artikel, liksom andra jag läst på samma tema, menar att långpass sliter och är i princip onödiga. Denna filosofi tycks också anspela på antagandet att de flesta tycker att det är tråkigt att träna och vill göra det så kort tid som möjligt. De förespråkar då kortare och intensiva pass och menar att dessa ger mer och är full tillräckliga även för de med mara-ambitioner.

Men jag frågar mig då ett par saker:

1. Vad är "långpass" för dem? De nämner 20-min träning/pass och 400m intervaller. De skriver dock även att förespråkaren tränade 10 tim/vecka. För en snabb kille (som detta) blir det rätt så många mil ändå. De som läser artikeln kanske dock tror att det räcker med lite fartlek, gym och 5km pass. Det tror jag är fel.
2. Jag tror inte att så många tycker att det är tråkigt att träna och vill träna kortare. Däremot tror jag att de som tycker att det är tråkigare att träna knappast tycker att det är roligare efter ett par "jag-spyr-pass" där man nästan dör av trötthet. Då tror jag att de slutar.
3. Jag tror inte att långpassen sliter. Jag tror (och VET gällande mig själv) att det är farten som dödar. Det är farten som ger överbelastningsskador, träningsvärk, sträckningar osv. Det är efter ett fartpass som jag får ont i dagar, efter ett långpass (och mina långpass är ju rätt långa) så är jag oftast väldigt fräsch i benen. Dessutom ger långpassen energi i själen :-)

Hur är det för dig? Är det farten som får dig att känna dig överkörd av tåget eller är det långpassen som gör att du viker ned dig??

P.s. Tack för all omsorg om Max. Han verkar vara sitt vanliga jag och kunde både hoppa in i bilen och rejsa i snön. 

En bra förkylning!

I söndags så kände jag ju liiite, liite och i måndags var jag förkyld. Tisdagen var tung, men på onsdag så mådde jag bra!! En kort löprunda på onsdagen för att "testa". Lite snorigt i kylan (men är det inte alltid det?) men annars bra! Sju sega km på fredag em bådade inte gott, men sedan 15 snabba km idag (4:46tempo) ex upp- och nedjogg. Ännu dåligt veckosumma (29km) men ändå godkänt för en sjukvecka (och en riktigt bra förkylning!).

Någon mer som är "sjuk" är lilla Max. Han fastnade och trillade i en färist i dag och gjorde sig illa. Jag hade ingen mobil med mig och Max vägrade sätta ned tassen! Förtvivlat såg jag mig omkring och långt bortåt  vägen såg jag ett gäng ute på promenad. När de kommer fram berättar jag att Max gjort sig illa och att jag vill ringa min sambo. De tittar frågande först på mig, sedan på Max som glatt dansade kring mig. På alla tassar. Förvirrat känner jag på hans ben och går med gänget en stund. De säger att visst kan jag få låna en mobil, men hunden är inte halt. Jag släpper Max som lyckligt dansar runt. Går en sväng, men sedan springer vi vidare. Max är lös och han springer på snabbt på rundan. Allt verkar bra. Men tyvärr är ju hundar så att de har svårt att visa/inse att allt inte är bra. Nu på kvällen har stackarn ont i benet (kan/vill inte hoppa upp i soffan och är allmänt låg) jag har ont i hjärtat av medömkan och dåligt samvete. Jäkla färist, jäkla mig! Bli bra snabbt jycken!

Ett bra träningspass (?)

Jag kände mig nöjd med mitt pass igår, dryga 5km återhämtningslöpning och sedan en timme gym som idag känns rejält i både armar och bål! MEN något annat som känns är det som jag anade igår, en annalkande förkylning. Jag kände det liite, eller snarare anade det liiite igår (trötthet , tung i huvudet mm) och idag är det betydligt mer än en aning (om än inget värre än en förkylning). Frågan är då om gårdagens pass var ett bra pass?

Så som jag ser det kan man se det på två sätt: 1) det var ju tur att jag tränade igår då jag inte kan idag eller 2) det var dumt att jag tränade igår då jag kanske "satte igång det" eller gjorde ont värre.

Personligen tror jag mer på 1. Om förkylningen var på g så spelar det ingen roll att jag tränade. MEN gav passet med en förkylning i kroppen nåt? Eller var det slöseri med tid och kraft? Bröt jag ned snarare än att byggde upp? Hur resonerar du?

I love sundays!

Söndagar har alltmer utkristalliserat sig till mina favoritdagar. Kravlösa dagar där inget behöver göras men massor blir gjort! Denna söndag vaknar vi (efter en sovmorgon) till strålande sol och ett nylagt och fluffigt snötäcke hade bäddat in landskapet. Efter en morgonprommis, stooor och lååång frukost (som jag bara ÄLSKAR!) beger jag, Peter och Max oss ut i Eklandskapet. En härlig tur i solen, hela familjen, det är livskvalitet! Max busade i snön och vi fick d-vitamin och frisk luft i solen!

Efter detta var tanken att jag och P skulle klättra, men P hade gjort illa sitt finger. Klockan vara strax före tre och jag insåg att jag skulle klättra på väggarna istället om jag inget mer gjorde. Trots trött kropp tog jag ett lugnt återhämtningspass i löparskorna innan jag drog av en timme på friskis gym (yes, där kom alternativträningen!). Det kändes kanon för musklerna att få röra sig men göra annat än löpning. Att sedan avsluta passet med en bastu var balsam för både kropp och själ! Hela jag myste på vägen hem och fortfarande känns kroppen så härlig!!

Efter quornfärssås och rödvin och snart smågodis och tv känns dagen komplett!

Jag + söndagar = sant :-)

Min stora mun...

Inför veckans intervallpass med NocOut föreslog jag core efter passet (klubben har många duktiga instruktörer och jag har svårt att få det gjort annars). Efter 15 st 400 i 3:36 tempo så ångrade jag mig. Kan ha fått någon trött blick från någon också, he he (men de flesta verkar gilla det så det verkar nu bli ett permanent inslag i träningen...). Efter coren (på tartarbanan, fokus på plankan) hade jag blåmärken på armarna...

Inför långpasset idag föreslog jag en grupp i 5-min tempo. Jag tror att lite snabbare långpass är ett nyckelpass inför mara och liknande och samma som med coren så har jag svårt att få till dem själv. Efter att träningsvärken från 400:ingarna fortfarande satt i (en knut baksida lår) på fredag kväll började jag ångra även detta.

Totalt blev passet 27,30km men vi höll enbart högre fart i 20km av dessa. Enbart alltså. En hel del kilometer gick i 4:36-4:45, som sämst 5:05 men då var det lite tekniskt (trappor) som hindrade farten. Det var tre starka killar från klubben (aspirerande järmän och de som drar av en mara på 3:07) och lilla jag. Passet var bra, utmanande och gav säkert massor, men OJ så trötta ben som trallade hem. Är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju. Man kan även säga att om munnen är för stor så blir man i bättre form :-)

Tot: 56km denna vecka och det är ju en dag kvar!

(med detta sagt har mängden alternativträning varit USEL de senaste veckorna! Jag trodde det var en vecka sedan sist på friskis, det visade sig vara tre...)

31,5...

31,5km är tyvärr hela skörden kilometrar för denna vecka. Jag har en slags "skamgräns" på en mara per vecka och en önskan om 50-55km så jag hamnade rätt så långt off!

Men! Denna vecka har jag jobbat två em och kväll samt heldag fre-lör med mina ideella engagemang samt en vanlig arbetsvecka på det! Ibland går det inte ihop sig, och rysskylan i veckan har därför haft rätt bra timing... Sedan är det ju inte bara kvantitet som räknas. Ett pass var ju mina fina 1000-ingar och även två andra pass var kvalitetspass: 2x snabba backintervaller (på löpband).

Och imorgon är det måndag, ny vecka och ny chans!

Svårt att få detta att gå ihop...

Ja, flera saker faktiskt. Dels träningen med Amnestymöte hela helgen och nära -20C som förhindrar morgonlöpning... Annat än på USELT löpband på Park inn Hammarby (dock med snygg utsikt över Hammarby backen). Något annat som jag har svårt att få ihop är vädret. Dels hur man ska överleva kylan, men främst vädret i "Extra" -11C och (snöblandat)regn?!? Är det ens kemiskt möjligt? En nollpunkt torde ju vara en, tja, nollpunkt?

Perspektiv...

Innan jag somnade igår kollade jag väder för morgondagen (dvs idag). -10C löd domen. Givetvis trodde jag inte på det. -10 har typ Sibirien, Östergötland har haft +10 i vinter.

06:35 ringer klockan. Det är -9,5C. "Ha! Tänker jag, vad var det jag sa!?" Innan jag hunnit ut är det -10,3C. Jag tror fortfarande inte på det. 5,5km senare är jag dock övertygad. Ryssvintern är här! Brrr!

På vägen till jobbet undrar jag hur jag överlevde (och var jag får alla lysande idéer (typ morgonlöpning) ifrån). Samtidigt drar jag mig till minnes när vi i februari förra året sprang runt typ alla öar i Stockholm. Då var det -17C. Johanna menar på FB att jag är en mes och berättar om sina -25C.

Men för mig är ett (is)helvette ett helvette. Graderna i helvettet spelar mindre roll. Ge mig vår. Nu.

Uppdrag slutfört!

1. 
   Karin Armgren
2. Datum / tid:31 januari 2012 - 21:55
3. Träningstyp:Löpning - Lång intervall

4. Sträcka	Distans	Tid	Snitt
   Repetition 1	1000 m	03:50	3:50 min/km
   Repetition 2	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 3	1000 m	03:54	3:54 min/km
   Repetition 4	1000 m	03:57	3:57 min/km
   Repetition 5	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 6	1000 m	03:50	3:50 min/km

5. Distans:6 km
6. Tid:0:23:15
7. Snitt:3:52 min/km
8. Snittpuls / maxpuls:0 / 0
9. Skor:Saucony Grid type A3

Gött mos :-)

Uppdrag intervall

Uppdrag: 1000m intervaller i campushallen (200m bana!)
Önskat Krävt tempo: 3:45-3:59
Antal: 6st
Vila: 1min (blott!)

Resultat: Återkommer (om jag överlever vill säga... efter "olgorna" förra veckan var det på gränsen att jag kom hem)

45 000m hinder i eklandskapet!

B och jag trodde nog att fyra mil bland ekar, slott och sjöar skulle locka någon mer, men icke! Så ensamma på hela bussresan (!) drog vi till vackra Brokind och hoppade på östgötaleden mot Linköping. Vi hade en fantastiskt härlig tur som kändes rätt så lätt hela tiden. Snittempot blev blygsamma 6.07 men då har vi skuttat över, under och igenom nedfallna träd samt vattendrag (nåja, inte under dem kanske, men väl igenom). Typ 45 000m hinder :-)

På vägarna, särskilt på slutet, låg vi i 5-min tempo. Och det kändes bra. Känner mig oförtjänt pigg nu efter! Härligt!

Jag tror även att jag kan ha hittat eken med 6m i diameter. Den var mer imponerande irl.