Ångest, besvikelse och ett straff

Så var det då dax för BAMM 2013! Jag och I åkte upp lite halvbra förberedda och jag har insett vad det är jag gillar och ogillar med BAMM. 

Gillar: utmaningen, "utsattheten" (det är svårt att ge upp...) NATUREN! Det är så vackert här att ögonen tåras.

Ogillar: ångesten. Själva springandet uppför berg är en baggis jämfört med ångesten inför att göra detsamma. Innan loppet är det ångest över allt från packning, väder, klädsel, basträckning, men allra främst över nattlägret. Komma fram, rätt trött och sedan slå upp sin tygbit till tält och sedan sova där på marken... I iskyla, orkan osv. I år var det rätt ok. Solen sken och även om det blåste friskt så kunde man sitta i solen och känna lite värme. Men när andra lopp är som att slita av ett plåster (man bara gört och sen är det dusch) är "belöningen" för BAMM ett potentiellt iskallt nattläger. Och sedan en dag till (att ha ångest över).

Dag ett var soligt, bra sikt och hyfsat lättlöpt och rätt lättorienterat. En härlig dag på fjället och även om banan var BETYDLIGT lättare än förra året så var den heller inte riktigt lika vacker. Dag två var piskande regn, stormbyar och väldigt (VÄLDIGT) kallt. Jag kunde knappt prata och fick varken av eller på vantar för att jag frös så. Pga låga moln och regn blev en annars säkert vacker bansträckning mest grå. Men bilden av den azurblå trollsjön, nedklämd mellan stuprätta berg där forsande vattenfall kastade sig ut, den otroligt vackra bilden bevarar jag i mitt hjärta lääänge!

Hur som, nu till det viktiga: vi vann.

Besvikelsen blev dock då vi pga dålig info missade prisutdelningen. Den första och troligtvis enda gången jag vinner en tävling och så missar vi prisutdelningen.

Straffet: vi vann detta:

 

Bild från nattlägret: 

Slutsprunget

Nu var det slutsprunget! Sista passet inför BAMM är nu kirrat,  igår blev det 12km terräng hemmavid, rätt bra känsla men  allt annat jag borde ha gjort inför BAMM (sprungit mer med tung rygga, i fler backar, i stenigare terräng, oftare, längre osv) är nu förgäves. Nu är det som det är. Hur som helst så ska det bli fantastiskt att få komma upp till fjällen och det jag hoppas på är bra (eller åtminstonde ok) väder så att man kan njuta av utsikter och vyer. Typ:

 

 

Torneträsk i skymmning.

 

Lapporten.

 

Inget ont som inte för något gott med sig?

Efter kräftfiske i arla gryning samt allt pyssel med kräftorna så valde jag hängmattan istället för löpdojjorna igår(!!!). Jag låg i hängmattan med solen värmande och en dokumentär på radion på låg volym och hade ingen ork eller lust att springa.

 

Utsikten från hängmattan...

 

En alternativ vy :-)

Ok, det var fantastiskt skönt! Bara lata sig, sol och fågelkvitter! Idag, med spöregn och minst 7km (13km planerade) att springa till skammgränsen (=minst ett maraton / vecka), not so much. 

Efter att ha väntat ut regnet till tretiden och ingen ljusning var i sikte så begav jag mig ut. Planerade 13km nästan halverades till blott 8km, men 5km av dessa blev snabbdistans (drygt 20min, och de gick rätt lätt!). När jag kom hem så slutade det (givetvis) att regna...

Men, regnturen fick mig att inse att min (löjligt dyra) regnjacka inte alls är tät! Bra info inför nästa veckas BAMM och den är nu nyimpregnerad. Håller det mig torr på fjället så var det lätt värt 8regniga km. Dessutom fick jag till ett kvalitetspass och även om 5"förlorade"km gör ont i en km-knarkares hjärta så kanske det ändå är bättre med 8km kvalitet mot 13km lufs? Eller lika bra iaf ? :-)

Kräftfiske!

Jag har fiskat kräftor för första gången i mitt liv! Vi fick nästan 100st, fler i storlek "mindre hummer". Skitkul! Och en bild säger mer än 1000ord:

 

Just hanging around...

 

Kram?

 

De "nappade" trots solsken!

 

Före...

 

Efter!

Nu laddar vi inför skivan, skittrötta efter det tidiga morgonfisket :-D

Skor (igen)

Det är inte ofta man köper nåt med förhoppningen av att inte behöva använda dem... Men ok, dessa BEHÖVS faktiskt! Mina gamla är från 2010, har gått 700km i slask, is och saltsörja och tappat dobb. Och väger bly. Och är fula. Och klumpiga. Och dessa var för halva priset. Och jag är värd dem. Och inte för att jag längtar - V E R K L I G E N INTE - men nu är jag redo för vinter(helvettet). Må den dock dröja jäkligt länge!!!

 

IceBug Spirit3 OLX Cherry/black. För vinterlöpning. Och tuff terräng.

Som kuriosa kan jag berätta att mina gamla icebugs senast användes den 19 mars i snöstorm (tack vare jogg.se har jag millimeterkoll på alla mina skor). Typ samma dag fast året innan, 24 mars 2012, sprang jag seedningsloppet för GBG-varvet i Mantorp. I shorts och linne... 18C varmt. Utan isinsekter på fötterna. Ni vet nog vad jag föredrar.

Helt klart hoppas jag att det är väder för dessa LÄÄÄNGE till :-) 

Väggen

De flesta som håller på med löpning känner till - och fruktar - väggen. Ofta dyker den upp sent i ett lopp, kanske kring km 35 i ett maratonlopp. Som namnet antyder så känns det som att springa in i en vägg. Glykogendepåerna är tömda och musklerna är slut.

Idag såg jag mig inte för och sprang därför rakt in i väggen. Jag hade nog inte sprungit mer än 250m innan jag kände att detta inte var min dag. Jag "väggade". Typ.  Tanken var 12-20km terräng skönt tempo. Det blev 10. I rätt uselt tempo. Som kändes skitjobbigt. När jag kämpat i 8km började jag regna. Jag kastade då in handduken och lufsade hem. Tja, man ska väl ha sådana dagar också... Blä.

RIP Dassödlan, länge leve Dassödlan!

 Som jag skrev om för någon dag sedan så hade vi tidigare en dassödla. Detta var en lite söt ödla som tycktes bo på vårt dass. Tyvärr råkade Dassödlan vid ett tillfälle ha den dåliga smaken att sätta sig så illa att hen klämdes ihjäl när dörren stängdes, RIP Dassödlan.

Det kan tyckas makabert, men jag hade inte hjärta att ta bort Dassödlan, så hen sitter på sin plats i dörrspringan än idag:

 

Ingen dinosaurie, bara en dassödla!

Men mirakel har skett förr och så även nu! Dassödlan har återuppstått! Eller skelettet sitter där det sitter men vi har fått en ny dassödla! Dassödlan II:

 

Phump! låter det varje gång man öppnar dörren och den lite korkade krabaten trillar i backen. Hoppas Dassödlan II är mer medveten om var man inte bör sätta sig...

Löpningsmässigt är detta är tredje veckan med över 7mil/veckan. Jag har sprungit hyfsat rejäla långpass (kring 30-35km) många backpass och några (men de hade kunnat vara fler) på teknisk stig. Det jag missat är riktiga back2back pass, samt fler pass med tung rygga. Men kanske har jag ändå en ok laddning inför BAMM? Hoppas. Och mirakel sker ju ;-)

10km bonus :-)

Efter morgonens 17km soliga morgonjogg på lummiga skogsvägar upptäckte jag att jag att jag skrapat ihop 10km längre denna veckan än jag trodde! Gött, det tänker jag fira med 10till på söndag :-) bonus på bonusen! Jag kände mig dock lite seg i benen, trots en vilodag. Men å andra sidan klämde jag Tolvmannabacken 4ggr (13,5km) med tung rygga i regn i tisdags och Ågelsjön-Sörsjön 26,5km i onsdags. Jag är just nu inne i en mängd- och "tyngd"period där jag springer mycket, långt och tungt. Detta är tredje veckan med detta (femte raka veckan med ett backpass i slalombacke), nästa vecka ska jag ta det lite lugnare och sedan är det BAMM!! De har släppt lite info om årets banor, typ hälften så många höjdmeter och en tuffare dag två. Jag hade hellre sett en tuff dag ett då så kort tid som möjligt i nattlägret är att föredra. Vad göra i vårt lilla kondomtält om det blåser och regnar? Nåväl, ser fram emot att komma upp till fjällen!!

Annars så har Max haft +40C feber i flera dagar pga en otäck fästingburen, eh, bakterie (tror jag!). Nu är han bättre (skönt!) men 20dgr antibiotika visar att de är inte att leka med! 

Idag (i värmen!) har jag och Peter byggt klar vår brygga. Jag är mäkta stolt även om vi säkert hade blivit dissade av både Ernst och Timell:

Orm

Att vårt torp är ett zoo har jag skrivit om ett par gånger. Men det är mer än så. Det är även en herpatologisk våt dröm. Det fullständigt KRYLLAR av orm (och andra kräldjur) där. På vår brygga bor familjen snok, i vattnet har jag sett salamanders, överallt bor kopparödlor/kopparormar, på dass bodde ett tag dassödlan (tills hen råkade sätta sig på fel ställe när någon stängde dörren och, tja RIP dassödlan :-( hens släkt lever dock och frodas. Men inte på dass.) och, tyvärr är stället även strösslat med huggormar. 

Jag gillar huggormar. Eller typ. Jag tycker att de är vackra, men vill undvika bett (framför allt på Max). De grå är tråkigast, de bruna (har fått för mig att det oftast är honor?) ser rätt snälla ut och coolast är de svarta med nästan vita kryss, eller de som är typ "inverterade" och ser ut tvärtom! Men hos oss finns förutom detta kolsvarta huggormar, blå huggormar och orangea huggormar. Ni fattar. Många ormar blir det. Igår skopade jag upp en brun i bärplockaren. Min blåbärssylt har livet som insats.

Det är inte alltid helt enkelt att fånga dem på bild, men några har vi lyckats med:

 

Det syns kanske inte så bra, men denna tjockis på över en meter ligger och solar sig på vår trapp in till torpet! Som en liten överraskning när jag kom på besök... Detta är en "Vanlig snok" (vem kom på det tråkiga namnet!?) vilket syns på de gula fläckarna och på att de, till skillnad från huggormen, inte har vertikala pupiller (så dum identifieringsmetod! Vem vill gå så nära bara för att upptäcka att den HADE vertikala pupiller?).

 

Som ni ser ovan och nedan har vi även BLÅ huggorm hos oss. Tror att detta fenomen har nåt med när de ömsar skinn att göra.

 

En blå en. Längs husväggen. De är så närgångna att de borde betala hyra. Hoppas att de tar många möss.

 

Favorit i repris!! Jag har skrivit om denna raritet tidigare, det är en albinohuggorm och tydligen det enda dokumenterade fallet i Sverige sedan -70-talet. Bilden blev publicerad i tidningen "Snoken" och hela herpatologisverige blev gröna av avund. Troligen är nu fyndet dött. Man har rätt små chanser för överlevnad om man är orange i den svenska faunan...

 

Ytterligare en raritet. Vi skrämde bort denna snygging i tron att det var en rätt konstig huggorm. Men sedan insåg vi att det är en Hasselsnok, Sveriges ovanligaste orm/snok. Den saknar tänder (typ som en and) och äter andra kräldjur (tex huggormar!) och är en sann soldyrkare. Den är välkommen åter!

Och en sista sak, det stämmer inte att ormen slingrar iväg om man bara stampar lite extra när man går i skogen. Snoken försvinner som en avlöning (förutom de på bryggan, de får man typ putta ned... De är dock uppe igen innan man hunnit bada klart) men huggormen tar gärna strid om vem som var där först. När jag är ute och springer så ser jag ofta ormar som ligger och solar sig på vägen. Dumt tycker jag då de ofta slutar som pannkakor. Jag brukar skrämma bort dem. Kopparödlorna måste man ibland typ lyfta bort (latisar...) snoken hinner jag knappt se men huggormen... Jag vill av förklarliga skäl inte ta i dem så jag brukar sparka grus på dem för att få dem att flytta sig och jag får sparka rejält länge innan de - ilsket väsande - pyser iväg. Stövlar i skogen är därför ett hett tips.

Det finns bra dagar utan löpning!

Tydligen ;-) Idag har jag och Peter byggt brygga! Vi fick presentkort på den lokala järnhandeln i bröllopspresent och köpte där virke till en ny brygga! Vi är inte riktigt klara, räcke samt "inredning" saknas, men så här långt har vi kommit: 

 

Förutom bryggbyggandet har vi druckit hemgjord rabarbersaft med jordgubbar: 

 

Och vi har även fiskat! Peter fick (äntligen) en rejäl abborre och plötsligt är kilopriset på fisk i sjön (aka avgiften för fiskekortet) inte så hisnande.

 

Givetvis spelade jag en nyckelroll i fiskandet då jag var rorsman: 

 

Nu ska vi grilla, vår fångst och annat, men först lite chirre och öl, har fått så lite av den varan att jag känner mig lätt yr.

 

En bra dag. Alldeles utan löpning. Vem hade anat det? :-D

Prognos smogros?

Igår visade väderprognosen 27C och sol idag, lite svalare på fm. Döm då om min förvåning när det var spöregn och åska på morgonen! Jag hade ställt klockan tidigt för att springa morgonjogg innan Peter och Max vaknade. Många i bloggvärlden har på senaste skrivit romantiskt om sommarmorgonjogg; när världen vaknar, fåglarna kvittrar yrvaket, dimmorna försvinner, solens första strålar kittlar en i ögonen... Nåväl, spöregn (& efterföljande iskallt bad i sjön) kändes inte alls lockande. Jag tänkte att jag skulle vänta ut skuren. Efter en kvart utan ljusning kröp jag ned i sängen till mina pojkar igen :-) Jag tog igen förlorad sömn och sov till 10 då jag fick frukost på sängen av bästa P!

 

Men efter frukost var det fortfarande inte springvädet, det spöregnade och nu visade prognosen fortsatt spöregn. 16C ute. WTF?!? Snacka om att känna sig lurad!  

Men så (efter en shoppingtur till Norrköping, ett gäng fina träningskläder busbilligt!) sprack molntäcket upp, temperaturen steg och vips blev mitt snabbdistanspass riktigt svettigt! Hur svårt kan det egentligen vara med prognoserna?

Mer torparliv!!

Idag är det mulet men varmt och Peter spelar tråkgolf hela dagen. En perfekt dag för ett långpass alltså! Jag kollade upp en fin och helt osprungen tur på kartan, tog med mig vatten, smågodis och gav mig iväg. 

 

Jag sprang på en smal, krokig och lågtrafikerad bilväg mot Ringarum. Vid en korsning tog jag av mot Åtvidaberg och vek efter ett par kilometer av på en skogsvägar in i Hästenäs naturreservat. När jag återigen kom ut på asfalt passerade jag Yxnerum och Borkhult innan jag vek av mot Odensgöl och sedan hem. Väl hemma hade jag 31km under bältet, något mindre än jag hoppats på och drog ut Max på en kortare runda. Dryga 36 km fick räcka. Ett dopp (tillsammans med storsnoken som bor på bryggan och ett gäng vildsvin/rådjur/stalkers som bökade i skogen bredvid) samt en stor portion veggkorv, potatisgratäng och fantastiskt goda närodlade tomater så är jag en helt ny (& bättre!) människa! 

 

Mm! Mat!! Välbehövligt & gott! Rester kan vara sjukt smidigt :-)

Skryt?!

Skryt eller inte, men jag är riktigt nöjd med denna vecka! Semestermässigt: sol, bad, bärplockning, fika, vin mm men framförallt träningsmässigt. Jag brukar springa 5-7mil/vecka. Denna vecka har jag sprungit 8,5mil! Av dessa har två varit  vackra llångpass (22km respektive 31km, det första gick segt men det sista både snabbare och lättare), ett "bergspass" (yxbacken) och idag 500m-intervaller. Jag har därtill gjort ett corepass på gräsmattan som kändes bra i magen dagen efter. Särskilt nöjd är jag över intervallerna, visserligen bara 8st, men med trötta ben dagen efter 31km och i hyfsad fart (3:38-3:50). Gött! BAMM - bring it!

Långpassångest

Jag är strandsatt ute i torpet. Min man har åkt på begravning, men som den illojala hustru han fått så stannade jag i torpet och håller ställningarna. Givetvis är jag rädd för att svälta ihjäl. Trots att han kommer imorgon kväll och att kylen är full, men det är ju 2mil till närmaste affär :-) Visserligen fullt löpbart, men grädde skulle typ hinna bli (surt) smör innan jag är hemma...

Eftersom jag verkligen inte behöver mat så ska jag dock istället springa åt andra hållet på små skogsvägar kring torpet. Det är vansinnigt idylliskt! Små söta torp med hundratals år på nacken, mörka sjöar strösslade med näckrosor, mörk mossbelupen skog och en massa djur som man alltid anar, ibland får se (vildsvin, havsörn, älg mfl). Men. Jag har ändå lite långpassångest. Idag är det inte särskilt varmt. Det blåser rätt kraftigt. Rätt ok löparväder, MEN vi saknar dusch. Efter löp är det marschpannkaka ned till bryggan för ett dopp. Just nu känns det inte så lockande... Men duscha, det har jag inte gjort på över en vecka :-)

Ett steg närmare

Igår for jag till yxbacken för ytterligare ett backpass. Min "BodyPump-teori/förhoppning" visade sig återigen vara rätt! Ingen träningsvärk idag!! Något annat som känns mycket positivt är att jag under passet inte heller kände den brännande mjölksyresmärta i varken lår, eller (framförallt) vader! Som alltså brände svårt i benen under första passet. Det känns riktigt bra! Men hur, HUR, ska jag orka två dagar i fjällen när 10km upp (och NED) kändes knappt görligt?

Idag 22km i stekande sol på vackra skogsvägar bland små sjöar och pittoreska röda stugor samt (älskade) skog! LIVSKVALITET! Därefter bad från egen brygga i 24C-igt vatten! 

Semester <3 !!!!

I Underlandet

Med lugnt på jobbet och BAMM som närmar sig beslöt jag att flexa förmiddagen (vilket visade sig bli till 14:00...) för att springa Omberg runt. För att kunna klicka i ännu en ruta på min "to-run-list" beslöt jag att springa med rätt tung ryggsäck (ca 4kg). Omberg ligger vid Vätters kant och är som ett helt eget ekosystem med små vattenfall, bok- och ekskogar uppblandat med branter, granskog och en slalombacke(!). Runt om Omberg (förutom på ena sidan där det enbart är vatten) är det bara odlingsmark, så detta blir som en liten oas. Första biten förbi Ellen Keys strand (jag sprang från Turisthotellet) är mycket kuperad och teknisk och trots att jag då sprang brevid vackra Vättern i strålande morgonsol så kände jag att dagen skulle bli tuff. Tisdagens slalombacke satt visst i benen, ryggan var tung och stigen utmanande. Men, jag tragglade på. Jag njöt och bitvis hisnade över de vackra vyerna och utsikten över Vättern, jag sprang genom ramslök som sände en svag doft av vitlök genom skogen, jag sprang på små mörka skogsstigar dit solen knappt hittade ned, antingen var det djupa bokskogar med väldiga lövträd eller djupaste granskog! Jag nära på klättrade uppför vissa branter och skuttade över stock och sten - kort sagt en riktigt bra start på dagen!

 

Jag önskar att jag hade tagit bild på vackra Vättern, på bokskogen, på de söta bäckarna och jag önskar mest att jag tagit en bild på den klar rödorangea vallmon och blåklockorna som växte i kanten på rapsåkern - det var otroligt vackert. Den enda bild jag tog var dock denna smått surrealistiska "Alice i Underlandet" bild:

 

 

Den visade sig dock stämma då jag med 25,5km i benen insåg att jag var vilse! Jag var trött och hungrig och hade inte tänkt springa mer än 27km. Jag anade var jag sprungit fel, vid ett tillfälle delade sig stigen i tre och både rakt fram och till höger hade östgötaledens orangea markeringar. Jag hade satsat på rakt fram. När jag såsmåningom hittade ett gäng pensionärer med karta kunde vi lista ut att jag där borde ha tagit vänster. WTF liksom! Men med dryga 29km var jag åter vid bilen. Trött, sen men lite hög av en riktigt vacker tur :-)

 

 

 

Träningsvärk 2.0 (?)

Så, hur blev det nu med träningsvärken? Kanske tog jag inte i tillräckligt men jag känner nästan inget idag! Skönt, för imorgon blir det Omberg runt! En fantastiskt vacker och kuperad tur om 27km. Och lämpligt nog innebär även detta löpning uppför en slalombacke! Med "Ombergsliden" så har jag fixar 3/4 av hela Östergötlands bestånd av skidbackar! :-) 

Nyckelpass inför BAMM framöver är annars minst två till pass i Yxbacken, minst ett "back2back", nåt riktigt långt pass samt (vilket känns tråkigast) några pass med tung ryggsäck. Eller har du kanske andra idéer eller tankar? Bring it on!

Man kan ifrågasätta mitt engagemang

Miljöengagemang vill säga. Ni som känner mig vet att miljön är något som jag är engagerad i, både gällande klimat och natur. Jag brukar försöka leva som jag lär (i mycket, inte i allt). Därför kan man ifrågasätta mitt miljöengagemang när jag tog bilen(!) till Kisa (ja till KISA!) och tolvmannabacken för att springa upp och ned. Det är 10mil ToR. Alltså, inte uppför backen, det är inte mer än dryga 2km eller 600m beroende på om man tar långa eller branta. Jag tog båda. Ett par gånger var. Därav kan man inte ifrågasätta mitt backträningsengagemang, särskilt inte när jag i branta fick slåss både med tistlar, nässlor och (tror jag), min stora skräck (mamma skrämde mig som barn) Björnloka. Men det kan ha varit väldans stora hundkex, jag försökte att inte se efter. I långa backen sällskapade jag med x antal reptiler. Minst sex kopparödlor och 1-2 snok/huggis (hann inte se, så troligtvis snok, huggis brukar sällan flytta sig i onödan. Å andra sidan lät jag säkert som minst 10 elefanter).  

Så min förra fråga, den om träningsvärk efter backträning, den kommer jag att kunna svara på imorgon. Jag bävar.

...och som den renlevnadsmänniska som jag är så är det viktigt med bra kost efter träning (mot träningsvärken, om inte annat):

Om träningsvärk

De flesta som varit på BodyPump (mer än en gång) tror jag upplevt följande: efter första passet kommer man knappt upp ur sängen, för att inte tala om gå i trappor, eller sätta sig på toan! Den smärtan i låren... Men, efter andra passet, trots att man knappast blivit varken starkare eller fått bättre teknik, så känns det knappt att man tränat. Detta beror - enligt mig - på att kroppen första gången var så "ovan" vid rörelserna och belastningen. Annan träningsform (tex ultralöpning) kräver tid/mil!

Min önskan är nu att: backträning är som BodyPump. Jäkligt jobbig träningsvärk första gången, sedan lugnt. Pretty please?

BAMM-panik

Mamma må förlåta mig (eller hur?) men jag har - vilket jag lovade att inte göra - anmält mig till BAMM i år igen. Troligtvis ett av Sveriges tuffaste lopp, tvådagars orientering i fjällterräng. Ärligt trodde jag att jag skulle dö flera gånger förra året; och det inte bara för att det var så sjukt jobbigt, det var även livsfarligt brant! 

Men, nu är Dreamteam Karin och Ida ("I rörelse" efter Karin Boye :-) japp, pretto!) anmälda igen! En tredjeplats att försvara förpliktigar. Och jag börjar få panik. Förra året vid denna tid hade jag inte bara sprungit mer utan även fler snabba mil ("mjölksyremil") fler mil i terräng, fler ultrapass. Jag hade slagit PB på maraton, kommit tvåa i en tuff terrängmara och haft en träningshelg med Ida i Sälen. 

Inte ens sex vändor i vår lokala slalombacke "Yxbacken" ikväll kunde dämpa denna träningspanik. Jag kan omöjligt komma ikapp förra året, enda chansen är att tuffa till mig. Och det är jag usel på... Men, det är ju aldrig försent att ta till lipen?