...men samtidigt det omvända, du tränar det du är bra på. Eller hur? Det man är bra på tycker man om och då tränar man gärna det. Det är ju roligast att träna sådant som är, ja, kul. Varför tror ni jag nästan alltid hoppar över core? Jag har den jättebra ursäkten att jag redan varit så duktig som sprungit så långt. Många tränar ju inte alls, bla bla bla... Skärpning.
Gällande mitt förra inlägg, jag är dålig på att springa snabbt och ogillar fartpassen. Jag är kung på att springa långt i mystempo. Uppleva naturen, lyssna på fåglarna eller en ljudbok mm. Inget fel med det, men jag behöver inte utveckla det jag redan är bra på. Jag borde träna mer fart, mer core, mer intervall. Inte överge det jag tycker är roligt, men träna annat också. Försöka få det att bli kul. Och vet ni, mina kvalitets löpbandspass är inte så tråkiga! Löpband är så urbota tråkigt att jag har svårt att förmå mig att springa mer än någon kilometer, men med inslag av fart går det mycket bättre. Eftersom det är så pass tråkigt så springer jag extra fort för att snabbt bli klar.
Jag tycker att träna för att "det är skönt efteråt" inte är hållbart. Ska man hålla igång bör man träna för att själva tränandet är roligt. Så är det ju på mina långpass och nu har kvalitetspassen gått från att vara döden till "skönt efter". Det tar sig, eller? Snart hittar jag nöjet i farten, jag har halva vunnet för jag VILL verkligen både bli och gilla snabbt!
I helg långpass x två. Dvs två långpass på två på varandra följande dagar. Något jag tänkt att jag borde göra men som inte blivit av (annat än som den arrangerade KUL-helgen). Idag tre mil i strålande sol och vacker vinterterräng. Bitvis djup snö (till knäna) och bitvis RIKTIGT djup snö (till låren) men annars helt ok underlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar