På joggforum och i verkliga livet diskuteras ofta löpning i mörkret. Väldigt många (typ enbart tjejer) vittnar om att de inte vågar springa i mörker. Jag har alltid blivit lite provocerad av detta och beklämd över att de låter rädsla begränsa livet. Jag förminskar absolut inte deras rädsla; men jag beklagar den. Och jag har aldrig förstått den. Jag känner inte den rädslan. Detta är det synsätt som jag alltid har haft i dessa diskussioner.
I höstas i Bryssel i mörkret tidig på morgonen gav jag mig ut på en löptur. I det stilla regnet blev jag medveten om mörkret. Och om att man typ borde vara rädd. Och, till mitt förtret, jag blev lite rädd!!! Som en självuppfyllande profetia.
Hur är det med dig? Är du mörkrädd?
8 kommentarer:
Inte när jag springer (men springer sällan i mörka ensliga parker) men när jag går hem sent på kvällen/natten själv. Tyvärr. Jag avskyr att jag är rädd!!
Jag är inte rädd när jag springer. Tänker att om någon vill hoppa på mig så får de springa ifatt mig först och jäklar va snabb man blir när man är rädd. Sen tänker jag att de som gör det knappast är några löpare som orkar hänga med mig. ;) Jag är ju inte så liten och svag heller direkt så jag hoppas att jag kan försvara mig om det skulle krävas...
Ibland möter jag obehagliga människor när jag är ute med Leon och går tiidigt (el sent för dem), han märker dock att jag känner så och är på sin vakt. Kommer de för nära så säger han ifrån. Världens bästa vakthund är han och är aldrig rädd för något/någon. Den enda jag vet med säkerhet skulle offra sitt liv för att försvara mig också så med honom känner jag mig säker. Min absolut bästa vän, som jag älskar den hunden! :)
Det där med rädsla har jag funderat över. Har en sjuåring som har en period av källare/mörkerrädsla nu. Minns själv när jag var i den åldern att jag också var rädd. Rädslan har väl en utvecklingsbiologisk förklaring. Det naturliga är nog att man växer ifrån rädslan. Men varför har jag nu inte några problem med att springa ute i skogen i mörker alldeles själv då? Är jag tillräkligt gammal (44) för att ha tjänat ut min roll för släktets fortlevnad? :-)
Jag är inte mörkrädd, åtminstone inte i trakter som känns hemtama, däremot i en stor stad, mörka parker osv. Men att bli provocerad av att folk är rädda? Det känns mer som att jag tycker synd om att de låter rädsla begränsa sig, vet ju heller inte vilka erfarenheter de bär med sig som skapat denna rädsla. Mycket rädsla är ologisk men en del rädsla kanske bottnar i självupplevda saker osv.
Ah, Jonna, jag var nog lite otydlig. Jag blir provocerad just för att de (av någon anledning som jag inte vet om) ska behöva vara rädda för att vara ute! Provocerad och arg på rädslan och det som gör att de måste vara rädda. "Det ska fan inte vara farligt att vara ute" är min tanke, och jag blir därför beklämnd när folk tycker att det är det. För faktum är ju att även om mörkret i sig inte är farligt så kan det finnas anledning att vara rädd ute som ensam tjej... Det provocerar mig.
Det är jag helt med på!
Vet du en sak, jag och brorsan har anmält oss till Vansbro TM hela sträckan!!!
Mörkrädd: ja, rädd för busar i mörkret: nej. Inte ett dugg logiskt, men jag är mer rädd för det där jag inte ser, typ monster och varulvar och sådant som jag ändå VET att det inte finns, än att det står nån fuling bakom hörnet som kan tänkas anfalla mig. Wtf liksom?!
Men jag håller med, det är för jävligt att man inte ska kunna känna sig trygg. Och det gäller ju inte bara tjejer, utan alla människor.
Jag är inte mörkrädd, men däremot kan jag, måste jag erkänna, vara rädd för de jag kan möta i mörkret.Vissa delar av stan är riktigt obehagliga att springa igenom på kvällar och nätter när jag är ensam. Ibland, inte ofta, men det händer, hamnar jag i otrevliga situationer. Jag springer mycket hellre i skogen. Speciellt när det är mörkt. Där finns det inget att frukta!
Skicka en kommentar