Jag vill inte ha barn. När jag var ca 8-10år så blev min moster gravid. Jag kommer så väl ihåg att alla tyckte att hon var så ung (runt 20). Jag kunde inte förstå hur de kunde tycka det, jag skulle ha barn så snart jag kunde, gärna redan vid 13-14års ålder.
As I got older, I got wiser. Jag började att verkligen tänka efter - Vill jag ha barn? - Jag tror att många inte ens reflekterar över denna fråga utan bara räknar med att få barn eftersom "alla" skaffar barn. Jag insåg dock att för mig var svaret på den frågan nej.
Det är absolut inte det att jag inte gillar barn, det gör jag. Visst jag blir lätt lite obekväm i deras sällskap, för jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, men det kommer man ju över! Jag är ju själv ett barn - fast vuxen!
Jag tror iof inte att jag skulle bli en särskilt bra mamma, men ändå, när man ser vilka puckon som skaffar barn så tror jag inte att jag skulle vara sämre än genomsnittet. Förut brukar jag tänka att jag är för egoistisk och att jag skulle ha svårt att lägga mina pengar på att köpa blöjor när det är rea på jeans, men det tror jag inte håller. Gillar man sina barn (vilket jag planerar att göra om jag skulle ändra mig) så vill man ju köpa grejor åt dem, det blir nog ingen uppoffring.
MEN, det finns ett men... Jag tror till och med att jag skulle gilla att vara gravid, och att ha en bebis, men sen... Tänk när min 10åring kommer hem och vill ha smink och stringtrosor?! Eller spela krigspel på datorn? Eller blir rasist eller mobbare? Eller, än värre, mobbad, har självmordstankar osv? Det skulle jag aldrig klara!! Jag skulle heller inte klara av att låta dem gå själv till skola förrens de är 35 eller nåt... Sen känner jag att det räcker med mig och Peter och Max. Vi är så barnsliga alla tre så att en stackars unge skulle ju skämmas ögonen ur sig.
Så, hur är nu detta ett bevis för att den biologiska klockan är ett falsarium? JO, trots att jag inte vill ha barn, trivs med att plugga, absolut inte måste gifta mig snart (well, snart är ju en definitionsfråga...) så börjar jag känna mig stressad.
Att plugga. Jag är t.ex. "bara" 25, det finns många som är äldre än mig och som pluggar, det finns flera som inte ens börjat! MEN, de jag började plugga med, de börjar bli klara nu, de har jobb, flyttar, förhandlar lön, har semester osv. Jag gör samma sak som jag gjorde när jag var 7 (nästan). Jag trivs med att plugga, planera dagen själv, ta vara på dagsljus osv men jag känner ändå stress att bli klar nån gång.
Att gifta sig. ALLA ska tydligen gifta sig i sommar! Jag och Peter som har varit tillsammans i 7år är inte ens i närheten. Vi behöver ingen ring för att förstå att vi diggar varandra, så ska man gifta sig vill man ju ha råd (eg mer än 7000/månad) att göra det till en dag att minnas! Men kompisar som jag knappt visste hade partners ska nu gifta sig. Jättekul, men stressande, tillsammans var man oxå då man var 7.
Barn. Jag vill ju som sagt inte ha barn, men ALLA skaffar ju tydligen barn. Nu. (ehhh, typ som när jag var 7, då hade jag heller inga barn) Jag är inte avis, men det känns som om livet är lite av en tävling eller en stege där man måste skaffa barn för att komma vidare. Här står jag på "start" och får hela tiden stå över mitt kast.
SÅ... det finns ingen jävla klocka. Det finns bara stress, tävlingsinstinkt. Stress att komma ikapp, vara i fas, att gilla samma saker. Det blir ju krångligare att umgås om några har mycket pengar (dvs jobb) några är fattiga (studerar) några har barn som ska med osv. Vad ska man då hitta på att göra ihop? Så vi stressar efter att komma ikapp, efter att slå en sexa, komma ut på spelplanen och kanske till och med knuffa ur nån ur spelet.
Well, newsflash, livet är inget spel, det är ingen tävling och jag skiter i om ni kommer först. Det är faktiskt inte målet utan resan som gör färden värd...
P.s. Bara för att gardera mig, jag vill inte ha barn nu, tror inte att jag kommer att vilja ha det sen, MEN man ska visst aldrig säga aldrig, så jag säger inte med bestämdhet att jag aldrig kommer att få en knodd. Häromdagen köpte jag ett par piratbyxor. Det har jag svurit att aldrig gör (jävla fula förkorta byxor!!!) så det lär man ju få äta upp... D.s.
